Bollkallar en viktig yrkesgrupp II
Bollkallarna är en viktig ”yrkesgrupp” inom fotbollen, och vissa bollkallar uppmärksammas mer än andra, vilket följande historia visar.
Jan Gustavsson var en lovande knatte i ett av MFF:s pojklag omkring 60–talet. Jan fick chansen att briljera som bollkalle i ”vattengravskurvan” den 8 maj 1960, när Brasiliens landslag mötte MFF och hemmalaget förlorade med 7-1. Lönen som bollkalle var en ljummen ”Loranga”, och med möjlighet att komma in i Brasiliens omklädningsrum, där man fick träffa storheter som Garrincha och Bellini, men framförallt Pelé. Skrattande med svettpärlor i pannan, och en doft av liniment, skrev Pelé på alla de papper och bilder som Jan hade med sig.
Fotbollen blev inte vad Jan tänkt sig, utan det blev en civilekonomiexamen i Lund 1971 i stället. Detta gav honom ett intressant jobb på Kockums internredovisningsavdelning, med chans att resa världen runt till Kockums dotterbolag.
Efter ett väl utfört arbete i Australien 1972, gick hemfärden via Bangkok till Sverige. På samma plan fanns, efter en världsturné, FC Santos med Pelé i spetsen, som medpassagerare. Jans chef Erik Thulin, (ibland kallad Piraten efter sin vältalighet), ville att Jan och han skulle gå fram till Pelé, som satt ett par raden framför de två. Jan som tidigare berättat historien om träffen med Pelé 1960, var tveksam, men efter god mat och dryck stärktes hans mod. Så de båda kockumiterna gick fram till Pelé och Erik frågade ikonen följande inför den generade bollkallen?
Känner du igen den här ynglingen?
Den världsvane Pelé tittade artigt på de två svenske och svarade.
Nej, det gör jag inte, och varför skulle jag göra de?
Erik fortsätter optimistiskt samtalet, och förklarar för världsmästaren:
Han var en av bollkallarna i Malmö 1960, när ni vann med 7-1 och du skev autografer till Jan efter matchen!
Pelé tittade lite pillemariskt på Jan, sken upp, och med sin speciella engelska svarade han (här rakt översatt till svenska).
Ah, nu, känner jag igen honom!
/Bertil Siberger
Jan Gustavsson var en lovande knatte i ett av MFF:s pojklag omkring 60–talet. Jan fick chansen att briljera som bollkalle i ”vattengravskurvan” den 8 maj 1960, när Brasiliens landslag mötte MFF och hemmalaget förlorade med 7-1. Lönen som bollkalle var en ljummen ”Loranga”, och med möjlighet att komma in i Brasiliens omklädningsrum, där man fick träffa storheter som Garrincha och Bellini, men framförallt Pelé. Skrattande med svettpärlor i pannan, och en doft av liniment, skrev Pelé på alla de papper och bilder som Jan hade med sig.
Fotbollen blev inte vad Jan tänkt sig, utan det blev en civilekonomiexamen i Lund 1971 i stället. Detta gav honom ett intressant jobb på Kockums internredovisningsavdelning, med chans att resa världen runt till Kockums dotterbolag.
Efter ett väl utfört arbete i Australien 1972, gick hemfärden via Bangkok till Sverige. På samma plan fanns, efter en världsturné, FC Santos med Pelé i spetsen, som medpassagerare. Jans chef Erik Thulin, (ibland kallad Piraten efter sin vältalighet), ville att Jan och han skulle gå fram till Pelé, som satt ett par raden framför de två. Jan som tidigare berättat historien om träffen med Pelé 1960, var tveksam, men efter god mat och dryck stärktes hans mod. Så de båda kockumiterna gick fram till Pelé och Erik frågade ikonen följande inför den generade bollkallen?
Känner du igen den här ynglingen?
Den världsvane Pelé tittade artigt på de två svenske och svarade.
Nej, det gör jag inte, och varför skulle jag göra de?
Erik fortsätter optimistiskt samtalet, och förklarar för världsmästaren:
Han var en av bollkallarna i Malmö 1960, när ni vann med 7-1 och du skev autografer till Jan efter matchen!
Pelé tittade lite pillemariskt på Jan, sken upp, och med sin speciella engelska svarade han (här rakt översatt till svenska).
Ah, nu, känner jag igen honom!
/Bertil Siberger
Pelé på Bulltofta flygplats den 7 maj 1960 tillsammans med Malmöflickan Maj-Britt Lundgren-Dyberg som tillfälligt korsade hans väg.
