veteranbloggen

Vi är ett gäng idrottstokiga veteraner som berättar om vårt intresse ur olika vinklar. Veteranbloggen startade som ett projekt av Malmö Idrottsmuseum.

Sofielunds Idrottsförening

Publicerad 2016-09-26 13:36:00 i Allmänt, Försvunna klubbar,

Redan dryga 30 år innan Sofielunds IF bildades såddes ett frö till fotbollsintresse på söder i Malmö av en engelsk ingenjör på cykelfabriken Humber. Mer eller mindre varaktiga klubbar kom och gick, men när Bollklubben Wasa bildades 1920 var det den första ordnade idrottsföreningen som bildades i trakten. Föreningen höll sig ibland med hela tre lag, vilket emellertid inte kunde spela samtidigt, då klubben endast förfogade över ett sätt fotbollströjor.

1922 började tanken på en ren Sofielundsförening ta fastare form och året efter bildades Sofielunds Idrottsförening (SIF) den 24 februari 1923 och den första styrelsen bestod av Axel Wictorin ordförande, Oscar Lindquist sekreterare, Anton Pettersson kassör, samt Edgar Diebitsch, Arur Hedlund och Gunnar Svensson. Redan från starten var intresset stort och trots de relativa höga medlemsavgifterna (tio kr per år för seniorer och fem kr för juniorer) hade redan efter ett år hundratalet medlemmar sökt sig till föreningen.

 Första styrelsen hemma hos August och Elna Diebitsch på Lutersgatan: 
E. Diebitsch, A. Pettersson, A.Wictorin, O Lindqust, AQ Hedlund

Förutom fotboll fanns fri idrott och gymnastik med på programmet från början och dessutom tillkom Ping-Pong (bordtennis hette så vid denna tid) efter tre år. Gymnastik och friidrotten försvann bara efter några år medan ping-pong-spelarna snabbt förkovrade sig och tillhörde de bättre i Sydsverige.

Så det blev fotbollen som blev föreningens flaggskepp, fast de första åren spelade man bara vänskapsmatcher och i matcher i serier som de bildade med andra föreningar. Bristen på planer var ett problem även på 1920 talet och de första tre åren var SIF hänvisade till Malmö Lekplats vid Rörsjöparken, ett ganska dåligt alternativ eftersom det saknade omklädningsrum och spelarna efter träning fick tvätta bort svetten till allmän beskådning vid en pump som låg i närheten. Planfrågan fick en lösning när klubben 1926 flyttade till Malmö IP och där fick uppföra en materialbod.
 
A-laget första året. Följande spelare syns på bilden:
Ragnar Persson, Nils Göransson, Gösta Nilsson, Edgar Diebitsch, Gösta Gullberg, Anton Pettersson, Erik Sjögren, Ivar Mårtensson, Gunnar Wictorin, Sigurd Hedlund och Axel Wictorin.

Fem år efter starten började laget nå framgångar med början i sydsvenska serien, men framgångarna gjorde att stadens topplag började plocka de bästa spelarna. 1929 lämnade Helge Lindell Sofielund för IFK Malmö, Tore Linnader lämnade klubben för MBI, och centerhalven Gunnar Martinsson bestämde sig för att spela i MFF.

Malmömästare 1937.
Stående från vänster: Stig Persson, Göte Jönsson, Gustaf Gullander, Erik Enarsson, Gunnar Svensson, Tore Linnander.
Sittande från vänster: Allan Gullberg, Anders Frank, Kurt Lindström, Hugo Fridén och Allan Eneberg.

Det gick lite upp och ner i skåneserien, men 1937 uppnådde Sofielund då sin ditintills största merit, genom att bli Malmömästare (MM). 1962 vann man över Allians i MM-finalen med profiler som bröderna Kaj och Krister Andersson, söner till John Anderson. Sofielund hade året innan förlorat MM-finalen mot Kirseberg, och samma öde blev det 1963 då motståndarna var Limhamn. Andra profiler i MM-mästarlaget var Inge Tegel (som lämnade Sofielund för spel i IFK Trelleborg) och Rolf Sens (som senare lämnade klubben för spel i IFK Malmö). Innan dess hade kanske den största profilen lämnat sin kvartersklubb, Jan-Inge Sjöstrand, för att vidareutvecklas hos ”di gule”, men fortsättningen mot toppen blev det som ibland händer med bollbegåvningar, tragisk.
 
Seriesegrare 1962 och MM-mästare.
Stående från vänster: Gunnar Lundqvist tränare, Krister Andersson, Rolf Sens, Sven Nilsson, Inge Tegel, Lars Lood, Bengt Johnsson, Rolf Lindström och Kjell Persson lagledare.
Sittande från vänster: Börje Fridén, Allan Nilsson, Rune Ahlfors, Gert ”Loppan” Holmgren och Kaj Andersson.

Det är många profiler som under årens lopp dragit på sig den mörkblå tröjan med vimpeln på. Enligt de riktiga Sofielundare så är John Andersson den största, trots att han skolades i Malmö FF mellan 1932 till 1940 och spelade 95 och gjorde 29 mål för ”di ljusblåe”. Han kom som 25 åring till Sofielund, där han hade flyttat dit, där han spelade, var tränare, lagledare och styrelsemedlem, som ordförande och kassör bland annat. Naturligtvis fick han utmärkelsen Hedersmedlem i Sofielunds IF.
 
John Andersson.

Bland de udda profilerna är sångaren och entertenern Östen Warnebring som spelade i Sofielunds pojklag. Bland annat kommer han ihåg när han blev ombedd att ställa upp i B-laget på Heleneholm. När han såg dom stora grabbarna blev han så rädd att han sprang hem. Men Sofielind blev ändå i fortsättningen hans hjärtas lag. Hans svåger Herbert spelade i klubbens B-lag, cirka tre gånger om året.
 
Östen med rösten och kicken.

En annan udda profil var Göte ”Majoren” Larsson som bland annat var tränare och lagledare för Sofielunds ungdomar. Det berättas av grabbarna som bodde i samma hus på Lönngården, att de var livrädda för honom. Inte när han tagit sig ett par klara, för då var han glad och trevlig, utan när han var nykter. Då var han oftast på dåligt humör. Så pågarna i samma hus måste då kalla på sina mödrar, som då fick komma ner på gården och hämta sina vettskrämda söner..
 
Göte "Majoren" Larsson.

Krister Andersson som sparkat in flest mål för Sofielunds här i kamp med en Bunkeflospelare.

Sofielund IF finns fortfarande kvar som förening, även om föreningen spelade sin sista aktiva match 2001 och gamla Sofielundare träffas med jämna mellanrum och pratar om ”gamla goda” tider.


/Bertil Siberger

Bollkallar en viktig yrkesgrupp II

Publicerad 2016-09-21 10:09:00 i Människor jag mött,

Bollkallarna är en viktig ”yrkesgrupp” inom fotbollen, och vissa bollkallar uppmärksammas mer än andra, vilket följande historia visar.

Jan Gustavsson var en lovande knatte i ett av MFF:s pojklag omkring 60–talet. Jan fick chansen att briljera som bollkalle i ”vattengravskurvan” den 8 maj 1960, när Brasiliens landslag mötte MFF och hemmalaget förlorade med 7-1. Lönen som bollkalle var en ljummen ”Loranga”, och med möjlighet att komma in i Brasiliens omklädningsrum, där man fick träffa storheter som Garrincha och Bellini, men framförallt Pelé. Skrattande med svettpärlor i pannan, och en doft av liniment, skrev Pelé på alla de papper och bilder som Jan hade med sig.

Fotbollen blev inte vad Jan tänkt sig, utan det blev en civilekonomiexamen i Lund 1971 i stället. Detta gav honom ett intressant jobb på Kockums internredovisningsavdelning, med chans att resa världen runt till Kockums dotterbolag.

Efter ett väl utfört arbete i Australien 1972, gick hemfärden via Bangkok till Sverige. På samma plan fanns, efter en världsturné, FC Santos med Pelé i spetsen, som medpassagerare. Jans chef Erik Thulin, (ibland kallad Piraten efter sin vältalighet), ville att Jan och han skulle gå fram till Pelé, som satt ett par raden framför de två. Jan som tidigare berättat historien om träffen med Pelé 1960, var tveksam, men efter god mat och dryck stärktes hans mod. Så de båda kockumiterna gick fram till Pelé och Erik frågade ikonen följande inför den generade bollkallen?

Känner du igen den här ynglingen?

Den världsvane Pelé tittade artigt på de två svenske och svarade.

Nej, det gör jag inte, och varför skulle jag göra de?

Erik fortsätter optimistiskt samtalet, och förklarar för världsmästaren:

Han var en av bollkallarna i Malmö 1960, när ni vann med 7-1 och du skev autografer till Jan efter matchen!

Pelé tittade lite pillemariskt på Jan, sken upp, och med sin speciella engelska svarade han (här rakt översatt till svenska).

Ah, nu, känner jag igen honom!

/Bertil Siberger

Pelé på Bulltofta flygplats den 7 maj 1960 tillsammans med Malmöflickan Maj-Britt Lundgren-Dyberg som tillfälligt korsade hans väg.

Repris efter 92 år!

Publicerad 2016-09-20 10:24:00 i Minnesvärda evenemang,

400 meter är ansedd som den riktiga mördardistansen. Efter 250 meter är man så full av mjölksyra att man bara vill bryta loppet. De sista 150 metrarna går på ren vilja. Det är också ansett att det är en stor fördel att springa på banorna 3-4-5!

I Parisolympiaden 1924 sprang skotten / engelsmannen Eric Liddell ifrån alla med uppemot 10 meter från sin ytterbana och noterade nytt världsrekord 47.6 sec.

I år i Rio 2016 sprang Sydafrikanen Wayde van Niekerk också ifrån alla från sin ytterbana, och noterade nytt världsrekord 43.03 sec.

Så allting upprepade sig efter 92 år!

/Per-Axel Olsson

Världsrekordlöparen van Niekerk. Bilden har vi lånat från BBC.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela