veteranbloggen

Vi är ett gäng idrottstokiga veteraner som berättar om vårt intresse ur olika vinklar. Veteranbloggen startade som ett projekt av Malmö Idrottsmuseum.

Sporta med hund, en härlig belöning!

Publicerad 2017-03-06 08:50:00 i Gästinlägg,

Veteran?

Jag kan ju inte kalla mig veteran med mina 45 år på nacken. Men jag har varit aktiv i hundsportvärlden hela mitt liv på sätt och vis. Sen barnsben tittade jag och lärde mig allt och såg upp till alla vuxna som utövade någon som helst sport som innefattade hundar.
Det dröjde dock rätt länge innan jag skaffade mig en egen hund och började träna.
Nu har jag tävlat i mindre lokala tävlingar och SM och NM.
 
Min hund och jag är ett riktigt bra team och vi har framförallt kul ihop! Det är det absolut viktigaste för mig.
Sporten vi utövar är Rallymix, följ länken för att läsa mer om den hundsporten: http://rallymixing.se/

Att leva hundliv

Varför blev det just hundsport och inte någon annan djursport? Ja det är rätt enkelt att svara på. Du kan ha hunden med dig nästan överallt. Vi behöver båda varandra och får ett ömsesidigt utbyte av varandras existens. Vi går genom alla med- och motvindar tillsammans och gläds med varandra när allt flyter på. Du är aldrig ensam om framgångar så den dubbla glädjen du känner där är så förstärkande. Det är otroligt kul!
En process
När min hund Ziggie kom in i mitt liv hade jag en bild om mig och min hund störta fram i actionfyllda hundsporter tillsammans. Sen kom han i mitt liv, visserligen i full fart, men det visade sig att han var en eftertänksam, avvaktande karaktär som skulle väga 32 kg när han var färdigväxt. Han rörde sig generellt ganska tungt även om han också kan vara explosiv och spänstig när det gäller så föredrar han att röra sig lugnt och metodiskt. Vi provade barmarksdrag, han drog med stor lust…. En stund. Sen blev det mer intressant att springa bredvid cykeln och mig. Han ville vara bredvid och snacka skit liksom. Jag ville träna agility (hinder som hunden ska ta sig över och genom på en bana), det var vi inte redo för sådär direkt, vi behövde bygga på relationen först då han kom till mig när han var 1,5 år gammal.
Plötsligt stötte jag på hundsporten Rallymix! Det var helt rätt. Vi fick allt i ett liksom. Relationsbyggande, utmanande, roligt, självförtroendestärkande.

Vad är rallymix?

Sporten är uppbyggd som så att du ska följa 15-21 skyltar som beskriver vad som ska hända vid varje skylt. Innan en tävling får du gå banan utan hund och går igenom alla moment i huvudet. Precis som i hästhoppning. Redan här vet du vilka misstag du riskerar göra om du inte tar det lugnt på planen sen. Beteendena som hunden ska göra är en mix mellan lydnad, agility, rallylydnad (som också är en hundsport där du följer skyltar), trick och freestyle (konster och tricks till musik). Helst ska hela banans genomförande se ut som en trevlig ”dans” där hunden flyter jämt genom hela banan. Och att du får extra mycket poäng om hunden och du ser ut att ha kul tillsammans är ju ett stort plus. Det innebär att ju gladare din hund ser ut desto bättre!
Genom sporten Rallymix får vi båda tänka och lyssna på varandra och genom det växer vi båda som individer både på och utanför tävlingsarenan.
 
 
Första gången jag tävlade

Ja det var en syn må ni tro. Jag hade inte förberett mig ordentligt. Inte gått kursen innan utan läste på om sporten så mycket jag kunde innan. Tävlingen var inofficiell så jag hade bara ett mål. Ta oss så långt vi kunde och lyssna på min hund. Om han verkade tycka det var tråkigt skulle jag bryta.
Efter halva banan tittade min hund litet på mig med sänkt huvud med uppsynen av: ”hallå! Vad gör vi detta för?”.
 
Jag vände mig då till domaren, frågade om det var ok att bryta.
-Ja, men då blir du diskad.
-Det gör inget, min hund har inte kul så jag vill sluta innan det blir alldeles fel här. Får jag lämna banan hur jag vill?
-Ja.
Det vi då gjorde var att vi sprang tvärs över banan. Jag gjorde en liten tabbe, släppte kopplet. Jag räknade med att han skulle följa mig som han brukade men icke denna gången. Han blev så glad så han tog ett ärevarv runt hela planen, snodde en kon och sprang runt med den ett extra varv. Sen kom han mot mig med uppsynen av ”var det såhär du menade, detta var kul”. Han hjälpte mig sååååå mycket den gången! Det var ju det han ville, springa runt och lattja. Så från den dagen gör vi det så ofta vi kan. Speciellt i tävlingssammanhang. Innan, under och efter tävling ska vi ha en inställning av att vi lattjar och att det inte alls är så allvarligt. DÅ blir det riktigt bra. Jag har vunnit en tävling med den inställningen och jag hoppas att jag kan bibehålla den inställningen hela tiden. Som en extra hobby verkar jag som clown ibland så jag tänkte att det kan väl vara lattjigt att tävla med min clownkaraktär Majsan då, så det gjorde jag. Det var en av de bästa prestationerna vi gjort. Jag var avslappnad, hunden blev avslappnad och vi hade kul. Jag gjorde några slarvfel som drog ner på poängen men det spelade ingen roll, för vi hade kul. Nyttan och nöjet Så valet att utöva en hundsport har jag aldrig ångrat. Det är hälsosamt att vara ute i alla väder. Håller humöret uppe trots motgångar måste man, annars går det åt pipan. Man lär sig se det positiva i allt. Du håller dig varm i sängen. Och enligt forskning så kommer jag leva längre. Det är ju bra. 

/Marie Sehlin

Folkrace med hinder

Publicerad 2017-02-23 08:59:00 i Gästinlägg,

När jag berättar om mitt folkraceintresse blir många förvånande och fundersamma. Jag, en akademiker med 3 universitetsexamina, som bor i storstad, som älskar klänningar och att gå på operan. Skulle jag tycka om att kräla i leran i folkracedepån och skruva på trasiga bilar?

Precis så är det. Mitt bilintresse grundar sig i finska gener och en pappa som, efter att ha sett en folkracetävling i Finland, engagerade sig som funktionär redan på den första tävlingen i Sverige, som gick av stapeln i Västerås 1981. Då hade vi hunnit flytta till Surahammar, men även där fanns en folkracebana och ganska snart sprang jag och brorsan runt bland bilarna i depån när pappa jobbade.
Jag minns med glädje stunderna på folkracebanan. Tävlingarna var snabba, krockarna spännande och gemenskapen härlig att uppleva.

Efter gymnasiet flyttade både jag och brorsan till Göteborg och tappade då kontakten med bilsporten. Fokus låg på studier och nya vänner och folkracen glömdes bort i en stad där det fanns så många andra saker att göra. Det kom att dröja drygt 10 år för mig innan jag återknöt kontakten. Då hade jag gift mig med en Volvo-nörd, som kände en folkraceförare, men som själv inte ens varit och sett en tävling. När vi firade vår andra bröllopsdag åkte vi av en slump förbi folkracebanan i Falköping och tro det eller ej, men då var det tävling på gång, så vi stannade till och det var starten på en ny folkrace-era för mig.
En timme in i tävlingen vänder jag mig om till min, numera före detta, make och frågar om inte han är intresserad av att köra. Direkt kom svaret. ”Får jag det?”. Två dagar senare satt vi på vårt favorithak och budade på en krockad BMW, som vi sedan byggde om till folkracebil och så var Team Monstermash igång. Tillsammans kastade vi oss in i folkracelivet, svettades i garaget, svor i depån, hade grillkvällar med likasinnade och njöt för fulla muggar.
De följande åren lade vi väldigt mycket tid och pengar på vår hobby. Aldrig trodde jag att jag skulle tycka att det var helt ok att gå upp före kl 5 på morgonen. Ok, lite gnällig var jag nog, men det var ändå värt det. Dessutom hade jag fått med mig brorsan på tåget igen och han var med som mekaniker på nästan varje tävling under flera säsonger. Det var en härlig tid.

Tyvärr varar inte alla bra saker för evigt. Team Monstermash tog tydligt ställning för HBTQ-rättigheter och antirasism, något som inte sågs med blida ögon i vissa kretsar. Våra bilar med regnbågsflaggan kallades bögbilar och andra folkraceförare och de gjorde allt för att motverka oss, både på och utanför banan. Till slut blev det för mycket för oss och vi drog oss undan från folkracelivet för ett par år sedan. Vi älskar fortfarande folkrace och vi har planer på att återvända. Vi är medvetna om att det nog återigen kommer att bli tufft för oss och att vi kommer att behöva kämpa, inte bara för att vinna, utan också för att sprida kärlek och medmänsklighet, men vår kärlek till folkrace är stor och vi vill inte låta andra hindra oss från att utöva en sport vi älskar.

Så håll utkik, kanske är Team Monstermash tillbaka på banorna redan under 2017!

/Renée Göthberg

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela