veteranbloggen

Vi är ett gäng idrottstokiga veteraner som berättar om vårt intresse ur olika vinklar. Veteranbloggen startade som ett projekt av Malmö Idrottsmuseum.

VM 1930 Uruguay

Publicerad 2017-10-10 09:22:00 i VM i fotboll,

 
Uruguay önskade och blev tilldelade det första VM-slutspelet i fot¬boll 1930 och alla matcher spelades i Montevideo, Regeringen hade anslagit en halv miljon dollar till ett nytt stadion som fick det passande namnet Estadio Centenario, "Hundraårsminnet", och plats för 100 000 åskådare. Namnet kommer från att det var hundra år sedan landet befriandes från det spanska förtrycket. Det skulle dock visa sig att byggnationen ej skulle bli klar till invigningen utan de åtta första matcherna spelades på andra arenor. Men om hänförelsen i Latinamerika var stor så avtog den snabbt i Europa. För att resa till Montevideo på den tiden, så fanns bara färd¬medlet båt att tillgå, och det tog över två veckor i vardera riktningen. Med spel under tre veckor så skulle de då redan professionaliserade spelarna vara borta i åtta veckor. En annan orsak till att de europeiska nationerna var sparsamma med sina anmälningar var att det italienska förbundet med en ful manöver försökte anordna ett eget inofficiellt "lilla-VM".

Ett fiasko var på gång men räddades till slut genom att det uruguayska förbundet erbjöd bl a att stå för rese-och uppehälleskost¬naderna samt att FIFA till slut kunde övertala fyra europeiska nationer att skicka ett lag till Sydamerika. De fyra europeiska lagen var Belgien, Frankrike, Jugoslavien och Rumänien, inga fotbollsstorheter på den tiden, samt åtta latinameri¬kanska stater plus USA bildade till slut de 13 slutspels¬la¬gen. Porte Verde avseglade den 19 juni från Genua med det rumänska laget ombord. Rumänien var det lag som till slut snabbast hade anmält sitt deltagande och detta berodde på att den store fotbollsentusiasten och blivande kungen Carol bestämt hävdade att lagets nominering helt berodde på hans eminenta fotbollskunnande. Med Porte Verde åkte även fransmännen och belgarna, medan jugoslaverna startade sin resa från Belgrad den 17 juni per tåg. 21 resdagar senare klev man iland i Montevideo. Flera av spelarna hade då flera kilos övervikt. Maten på ”Florida” hade varit god och möjligheterna till träning närmast obefintlig.

Eftersom det var det första världsmästerskapet var det många förstagångshändelser och vi börjar från början. Invigningsmatchen gick den 13 juli på Pocitos-Stadion i Montevideo mellan Frankrike och Mexico och premiärskytt blev den franske vänsterinnern Louise Laurent. Matchen slutade 4-1 till Frankrike. För passningen svarade lagkaptenen Alex Villaplane som 1944 gick en kvalfull död till mötes då han blev skjuten för samröre med nazisterna under franska ockupatio¬nen.

Även den jugoslaviske spelaren sedermera läkaren Milutin Ivkovic men 39 landskamper avrättades under andra världskriget av Gestapo. Hans frispråkiga protester mot ockupation smakten blev för mycket förnazisterna i Belgrad.

Många dramatiska intermezzon inträffade redan i det inledande grupp¬spelet. Bl a så inträffade den första "skandalmatchen" och det var matchen mellan Argentina och Chile som urartade sig till ett rent slagsmål. Det började med att den hårdföre argentinske centerbacken Luisito Monti fällde en chilenare och därefter utbröt ett större hand¬gemäng. Därmed myntades ordspråket som fyra år senare i Italien blev varje mans kommentar. "Där Monti far fram växer aldrig mer gräs".

I matchen Argentina-Frankrike var det den brasilianske domaren Almei¬da Rego som upprörde sinnena hos de förför¬delade fransoserna. Dessa låg under med 1-0 och pressade för kvitte¬ring när domaren blåste av matchen sex (!) minuter för tidigt. Totalt kaos rådde men lagen be¬ordrades till sina respektive omklädningsrum. Efter en kvart kom kontra¬order - ut igen och spela matchen färdig! Men 1-0 stod sig. Argenti¬narna hade fått vila sig och orkade därför motstå stormen (hävdade fransmännen). Starkt ändå av Frankrike, som hade tvingats spela med endast tio man eftersom deras premiärskytt Louise Laurent tidigt blivit skadad av en hård tackling av, just det, Monti, och på den tiden tilläts inte några avbytare. En annan "bråkig" match var matchen mellan Argentina och Mexico som slutade med argentinsk seger med 6-3 och där domaren Ullyses Saucedo blåste för VM-slutspelets första straffspark som mexika¬nen Manuel Rosas omvandlade till ett reduceringsmål. Manuels bror Felipe ingick också i det mexikanska laget och därmed blev dessa det första brödra¬paret i slutspelets historia. Att brödraparet med kamrater kunde göra tre mål berodde stor del på att den Argentinske målvakten Angelo Bossio, som fått smeknamnet "The Elastic Wonder" efter sitt spel i olympiaden 1928, helt hade tappat sin "elasticitet". I nästa match vaktade en rörligare målvakt den argentinska buren.

Finalen spelades mellan de båda latinamerikanska arvfienderna Uruguay och Argentina. Tusentals av argentinska suppor¬trar tog sig med olika typer av "flytetyg" över River de la Plata och redan kl 9 på morgonen var publiken på plats trots att matchen började först kl 14. ¬Många var oroliga för hur publiken skulle uppföra sig, men läktarbrå¬ket avstyrdes genom att visitering utfördes vid vänd¬korsen där många fråntogs skjutvapen, knivar, hem¬gjorda bomber och andra otrevligheter. Innan den långe elegante belgiska domaren John Langenus, iförd slips och knic¬kers (Han tyckte att han hade så smala ben så han ville att de skulle se kraftigare ut i denna variant av golfbyxor), blåste till spel den 30 juli så utkämpades en egen liten kamp mellan de två lagen. Den gick ut på att båda lagen ville spela med sin egen boll. Ingenstans i statuterna stod det skrivet vilken boll som skulle användas. Argentinarna krävde en boll av argentinskt fabrikat, hemmalageten en uruguayansk. Den spansktalande Langenus löste det på ett diplomatiskt sätt. Argentinsk boll i första halvlek, uruguayansk i den andra.

Fialen vann Uruguay med 4-2 och målskyttar förhemmalaget var Pablo Dorado, Pedro Cea, "El Canario" Santos Iriarte¬ och den enarma¬de centern Héctor Castro. Genom en olyckshändelse i ung¬domen hade han fått en del av sin vänstra arm avsågad. Målskyttar för Argentina var Carlos Peucelle och Guillermo Stabile. Det spelades inte någon bronsmatch. USA fick bronset och Jugoslavien tilldömdes fjärde platsen Enligt något luddiga källor så gick bronset till förloraren i semifinalen (USA och Jugoslavien hade förlorat varsin match), som hade det bättre resultatet från turneringen. Här finns dock olika versioner. Enligt en källa så skulle bronsmatchen varit med på spelprogrammet, men Jugoslavien vägrade spel eftersom de var missnöjda med domarinsatsen vid semifinalspelet mot Uruguay. Det var brasilianaren Almei¬da Rego, samma domare som blåste av matchen mellan Argentina och Frankrike. (Enligt experterna så var kvalitén på domarna på mycket låg nivå). Enligt en jugoslavisk spelare fick även Jugoslavien bronset, han själv har medaljen, som han vägrade visa.

Av de profiler som fanns med i detta första VM-slutspel var den allra störste José Leandro Andrade som från sin halvbacksplats dirigerade det uruguayska spelet och var en bollbehandlare av guds nåde. Det uppges att han t o m kunde "dribbla med öronen". En av anledningarna till världsmästerskapet var just Andrade, som tillsammans med Lorenzo Fernandez och Alvaro Gestido bildade "la costilla metallica", dvs järnridån (det var kanske härifrån Churchill 15 år senare hämtade benämningen på vad som skilde väst från öst?), och denna halvbackskedja gav guldlaget både balans och styrka. Skytteligan vanns av argentinaren Stabile, sedermera förbundskapten för Argentina 1958, på åtta mål. Som kuriosa kan nämnas att av de 18 slutspelsmatcherna så slutade ingen oavgjord och den förste VM-spelare som blev utvisad, och under detta VM den ende, var den peruanske lagkaptenen Plásido Galindo.

Avslutningen på mästerskapet blev fotbollsgodis med sur bismak. I Buenes Aires stormades Uruguays ambassad och vandaliserades. Såväl de diplomatiska som fotbollförbindelserna bröts mellan de båda länderna under flera år – idrotten förbrödrar?

Med ett par smågrabbar och lagkaptenerna Manual Ferreira och José Nasazzi i spetsen tar finallagen Estadio Centenarto i besittning.

 

/Bertil Siberger

 

Bildgruppen tar över!

Publicerad 2017-04-25 11:06:00 i Allmänt,

Nu tar veteranbloggen nästa steg i sin utveckling! I ett stort antal inlägg har veteranbloggens skribenter ”Bildgruppen” låtit oss läsare avnjuta spännande, roliga och tänkvärda nedslag ur idrottshistorien.

Nu tar Bildgruppen själva över ansvaret för sin blogg och får själva avgöra inriktning på berättandet. Vi på Malmö Idrottsmuseum kommer givetvis fortsätta stötta och hjälpa till med bloggandet. Vi önskar lycka till och ser fram mot nästa text!

 

/Marcus Marcusson, Malmö Idrottsmuseum

Rune Ludvigsson med ont i ryggen

Publicerad 2017-04-24 14:23:00 i Allmänt, Människor jag mött,

Det var Rune som introducerade "Sälen", fråga Anja! 
 
Bengt Rune Erik Ludvigsson föddes den 6 oktober 1922 i Nyed (Värmland), var en av Halmstads bästa målvakter genom tiderna. Somnade stilla in den 21 oktober 2004. Som allsvensk burväktare vaktade han målet för Gårda BK, Helsingborgs IF, IS Halmia och Halmstad BK.

Rune Ludvigsson debuterade i Allsvenskan för göteborgsklubben Gårda BK 1943 och värvades sedan till Helsingborgs IF när Gårda BK lämnat Allsvenskan 1943. Hans sejour i HIF blev kortvarig då han redan efter fyra matcher, två oavgjord och två förluster bröt armen när HIF för första gången förlorade mot Halmstads BK och kom att ersättas av en man vid namn Karl Oskar Svensson. 1944 debuterade han i IS Halmia och spelade allsvenskt sju säsonger i följd för denna klubb. Inför säsongen 1954-55 värvades han till Halmstads BK, där han spelade fram till och med 1958.

Rune Ludvigsson var mycket greppsäker, vilket förenat med hans utomordentliga räckvidd och spänst kom honom att dominera luftrummet. Han var dessutom en modern målvakt i den bemärkelsen, att han högljutt och taktiskt skickligt dirigerade sitt försvar. Rune Ludvigsson var den förste att vinna Hallandspostens dribbler (pris till bäste Halländskfotbollspelare) år1948. Han var internationell en enda gång, i en B-landskamp mot Norge 1947.

Helge Artur Ahlström föddes i Sankt Petri församling i Malmö den 17 mars 1922 och lämnade jordelivet den 31 juli 1989 i samma församling. Trixandet med bollen med hjälp av fötterna var begränsat, men teorin om hur man skall sparka boll var desto större, så Helge satsade istället på en tränarkarriär.

Mellan åren 1947 och 1966 tränade han 17 klubbar samt mellan åren 1959 och 1961 var han ansvarig för Sveriges juniorlandslag i fotboll. Samtidigt var han MKB:s områdesansvarig för bostadsområdet Augustenborg och det var där jag först lärde känna Helge.
 
Lite bättre kontakt fick jag när det första juniorlandslaget skulle formas i juli månad 1959 och tummelplatsen var Hindås träningsanläggning, där cirka 40 stycken ”morgondagare” samlades. Huvudtränare och ansvarig för sammankomsten var Helge Ahlström. Eftersom hans hemvist var Malmö var det naturligt att han transporterade Malmös lovande juniorer till ”Västsveriges Vålådalen”. Det var Lars Lindberg från IFK Malmö och MFF bidrog med Sven Dyberg, Lars Granström samt artikelförfattaren. Färden till Hindås på den tiden tog lång tid så det gällde att fördriva tiden med goda och roliga historier. Då berättade Helge följande historia, en berättelse som jag nästan glömt bort tills jag skulle skiva en fempoängsuppsats i Malmö Högskola regi om Halmstad BK, i ämnet ”Fotbollen i Samhället”. Då dök följande historia eller skröna upp i den del av kroppen som sitter högst upp i huvudet, hjärnan. Säsongen 1954-1955 var Helge tränare och Rune målvakt i Halmstads BK.
Juniortruppen till det första juniorlandslaget 1959. Helge Ahlström sitter som tredje man från höger i rader längst ned. Sidan om Helge sitter "Liston" Söderberg och därefter finns artikelförfattaren.

Vid ett matchtillfälle hittade tränaren Helge Ahlström målvakten Rune liggande på massagebänken och vid frågan, varför han låg där blev svaret:

- Ont i ryggen.

Det var ett par minuter innan domaren skulle blåsa till spel, så vad göra. Ja tänkte Helge, jag kör med ett gammalt hederligt trick, så han tog fram en hundralapp och viftade med den framför Runes ögon, som tog hundralappen och sade:

- Jag ser inte vad det är för något, men det gick över i ryggen.

I marginalen på min uppsats har min handledare Torbjörn Andersson skrivit följande: Tror du historien är sann?
 
Mitt svar var: Det vet jag inte om den är sann eller skröna, men det bästa är att kontakta ämnet själv, Rune Ludvigsson och fråga.

Söndagen den 14 september gjorde FV (Fotbollsföreningens Vänner) en av många trevliga bortalagsmatchresor och denna dag gästade vi Halmstad och dess Bollklubb (resultat 2-2) på Örjans Vall. Väl inkommen på läktaren sektion A rad 7 plats 9 kontaktade jag en vaktmästare och frågade om Rune Ludvigsson fanns på plats. Jo, sa vaktmästaren, han står alltid där uppe i halvlek, och pekade på en bestämd punkt. När domaren sen blåste halvtidssignal, sprang jag med raska steg upp till den utpekade punkten och helt riktigt, där så stod ”ämnet” Rune Ludvigsson. Jag presenterade mig, om målvaktskarriär i MFF, om dagens match, och därefter gick jag till den viktiga frågan. Jag berättade historian om ”ont i ryggen och hundralappen” och frågade, kanske lite försynt, om den var sant eller en bara en skröna. Rune tittade först lite fundersamt på mig, sedan nekade han till sannheten i historien och med ett brett garv sade han: ”Dj-a Helge”. Jag fick stor kram, en vän för livet och hans autograf. Tyvärr så dog han två år senare.
Rune Ludvigsson i IS Halmias mål är besviken när han släpper in MFF:s Gustav Nilssons skott den 2 november 1947. Matchen slutade 1-1. (Foto Idrottsmuseet i Malmö)
 

/Bertil Siberger

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela