veteranbloggen

Vi är ett gäng idrottstokiga veteraner som berättar om vårt intresse ur olika vinklar. Veteranbloggen startade som ett projekt av Malmö Idrottsmuseum.

En tragisk händelse vid en positiv Fjärran Östern turné.

Publicerad 2016-12-19 09:02:00 i Anrika sportjournalister, Människor jag mött,

Tillbaks igen till MFF:s Fjärran Östern turné 1961, där matcherna började i England, gick vidare till Baghdad och därefter till Teheran. Vi som kom till Irans huvudstad var 16 spelare, Eric Persson, tränaren Nils-Åke ”Kajan” Sandell, tidningen Kvällspostens sportjournalist Thure Isacsson och match-arrangören Maximillian Gold.

Thure och artikelförfattaren satt i Hotell New Plazas lobby och pratade om allt mellan fotboll och livet i allmänhet. Thure hade bestämt träff med Max Gold fören intervju, vilket visade sig bli hans sista. Jag fick stanna kvar och lyssna och Thure håll i pennan.

Max Gold föddes i Wien den 22 november 1900. Han började sin fotbollskarriär i Wiener AF som han lämnade 1922 för Hakoa Wien. Efter ett kort mellanspel 1924 i Makkabi Tallin var han tillbaka i HakoaWien. Vid en turné med sin klubb Hakoa till USA och vid mötet med New York Giants fick amerikanarna ögon på den lille, cirka 1,65 långe ettrige backen och gav honom ett kontrakt på 350 dollar. Han hamnade i laget som var rena Förenta Nationerna. Där fanns spelare från Österrike, Ungern, Italien och Skottland. Han kom tillbaka Österrike 1928 till Wiener AC och året efteråt blev det åter American Soccer League i Hakoa All-Stars. 1921 och spelade två landskamper för Österrike som back och blev två gånger österrikisk mästare. Max berättade följande historier från sin tid i USA.


-Jag minns en match då vi låg under och lagledaren i pausen kom in och sa att vi skulle få 20 dollar
var om det blev seger. Skottarna i gänget blev fullstängt galna. Om någon tog det minsta andhämtningspaus i andra halvlek svor, slog och sparkade de nytt liv i grabben. Ja, vi vann matchen. Vi vågade inget annat för de två skottarna.

-Jag minns även att det kunde hända de mest underliga ting på den tiden. När New York Giants reste till Boston för att spela företogs färden med båt. Resan blev lite enformig och Bostons manager inventerade Giants manager på en stilla tärningspoker. Spellyckan växlade till en början men slutli-gen var det rena natten för Giants-managern. Han bara förlorade. När han vänt ut och in på sina fickor fick han en idé: varför inte satsa spelarna? Det gjorde han.
Före kick off nästa dag upptäckte fem spelare i Giants att de inte fanns med i laguppställningen som satt spikad i omklädningsrummet.

-Men förlåt, men varför skall inte vi spela i dag?

-Visst tusan ska ni spela grabbar sa managern, men var har ni hos oss att göra. Ni spelar ju med Boston nu – visste ni inte det…

Max blev skadad i höger öga. Han opererades och läkaren rekommenderade honom att sluta med fotboll eftersom han miste synen på ögat. Han blev manager för Chicago All Stars. Och det var då, 1931, han på allvar blev biten av managerjobb. Max reste tillbaka till Europa och började arrangera resor för olika fotbollslag. Han håll sig till Europa till en början Fram till den olyckliga dagen, den 17 november1961, hade han arrangerat över 20 långresor, dvs arrangerat fotbollstunéer från Europa till Sydamerika, USA, Australien och Fjärran Östern. Han var världens fotbollsmanager nummer ett.

Max var en ensamvarg. Han litade egentligen bara på sig själv när det gällde ekonomiska ting och hans hobby var pengar. Han hade alltid en affär på gång. Men han var obrottsligt ärlig och aldrig snål. Det var inte själva samlandet av pengar som lockade honom, det var lika mycket själva sporten i att vara etta i affärer.

Fredagen den 17 november 1961 hade Malmö FF spelat 3-3 mot Teherankombinationen Shahin i Teheran. Som brukligt var så var vi på kvällen inbjudna till svenska ambassaden som ambassadören Dick Hichens-Bergström hade anordnat till vår ära. Vid samling för avfärd i hotellets lobby saknades Max, men eftersom han var en ensamvarg och alltid hade affärer på gång så räknade vi med att han skulle ta sig till ambassaden på egen hand. Efter trevligt samkväm på ambassaden återvände truppen till hotellet, men någon Max var inte i lobbyn eller på sitt rum. Eftersom Eric Persson kände till Max punktlighet och noggrannhet blev han förvånad och kontaktade efterhand polismyndigheterna som satte in fullt pådrag, men ingen Max fanns att finna.

Följande dag skulle vårt lån från Örebro Antti Lundgren ta hissen ner från andra våningen, öppnade hissdörren för att stiga in i hissen, men det fanns inte någon hiss att stiga in i. Hissdörren gick att öppna utan att korgen fanns på plats. Antti tittade ner i hisschaktet och där låg Max, som tydligen hade öppnade dörren, tagit ett steg rakt ut i luften. Hissdörrens mekaniska spärr hade inte fungerat, och korgen hade varit stationerad på tredje våningen.

Vid intervjun med Thure Isacsson avslöjade Max, ”att nu var det slut med resandet att mamma hemma i Wien har suttit ensam i många år nog”. Ett dygn senare skulle han forslas död bort från hotellet. Det måste vara ödets bittra ironi att han skulle sluta sina dagar i en hiss tillverkad av Wert-heim-verken i – Wien…

/Bertil Siberger
 

Fotbollen var Max Golds liv. (Sista bilden av Max fotograferad av Thure Isacsson i Teheran)

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela