veteranbloggen

Vi är ett gäng idrottstokiga veteraner som berättar om vårt intresse ur olika vinklar. Veteranbloggen startade som ett projekt av Malmö Idrottsmuseum.

Telegrafaren

Publicerad 2016-06-20 17:30:00 i Allmänt, Idrottsmusik,

Artikelförfattaren läser senaste nytt ur Djarkarta Allehanda
 
Om denna historia är sann eller bara är en skröna, det vet jag inte, men eftersom jag i viss mån är upphov till det hela, börjar jag med upprinnelsen till historien som jag omedvetet satte i rörelse, och som jag garanterar är sann. Det står jag för. Senare delen kommer från nästan tillförlitlig källa.

På hösten 1961 gjorde MFF en turné som varade nästan två månader, där jag som andremålvakt fick chansen att uppleva en spännande del av vår värld. Förste målvakt var Falkenbergs stolthet Tore Svensson. Länder som besöktes var bland annat Irak, Iran, Malaysia och Indonesien, i det var i det sistnämnda landets huvudstad Djarkarta det började med en oskyldig sång av artikelförfattaren.

Men innan dess hade vi mött Indonesiens landslag den 6 december i Djarkarta, som vi besegrade med 2-0, och jag hade äran att vakta målet. Ett par dagar senare hade vi bankett tillsammans med det besegrade landslaget, samt Jugoslaviens landslag som även de var på resa österut. Detta VM-kvalificerade landslag hade tidigare på dagen förlorat mot samma Indonesiska landslag med 3-2, vilket visade vilken fin prestation de himmelsblå representanterna hade utfört. Efter lämplig mat och dryck fick MFF-laget en chans att framföra en välklingande körsång, och efter de välförtjänta applåderna samt stående handklappningarna blev det solosång av artikelförfattaren, som hade blivit god vän med den indonesiska guiden. Sången som framfördes var ”Telegrafaren”, som var Jim Reerves ”He´ll Have to Go”. På svenska hade den fått namnet, ”Han måste gå”, och sjöngs av den mörkt välsjungande Gunnar Wiklund. Även jag fick välförtjänta applåderna samt stående handklappning. Sången ingick även i MFF:s Fjärran Österntrupps repertoar men omdöpt till det mer tillgängliga namnet ”Telegrafaren”.

För en del år sedan var jag på en programmeringskurs i Digital Equipment i Solna och vid ett kvällssnack kom jag i kontakt med en före detta Jugoslav, numera bosatt i Göteborg. Tyvärr har jag glömt hans namn för att kunna i nuläget göra lite mer efterforskning. Efter lite allmänt om världen så kom vi in på fotboll, och hur vi gled in på ämnet om vår turné till Fjärran Östen låter jag vara osagt. Då berättande han för mig, att han hade hört. att det jugoslaviska laget, efter sin Fjärran Öster turné hade tagit upp en Jugoslavisk version av ”Telegrafaren” på sin repertoar och därefter använt denna som sin kampsång före sina matcher i VM-landet Chile. Tyvärr för ”juggarna” så förlorades matchen om tredjepris mot hemmanationen Chile på ett självmål av Markovic. Naturligtvis visade de sig att Markovic inte hade varit med på Fjärran Östernresan, och därmed missat kampsångens ”original” i Djakarta! Allt enligt tillförlitlig källa. Estradframträdandet hade tydligen gått direkt hem hos det jugoslaviska laget.

/Bertil Siberger
 

Chile gör 1-0 10 sekunder från slutet i bronsmatchen mot Jugoslavien. Eladio Rojas distansskott touchar Markovic och målvakten Milutin Soskic kastar sig förgäves.

 Markuvic sliter sig i håret! 

Skånsk återhämtning

Publicerad 2016-06-10 15:11:00 i Allmänt,

Skånsk handboll har med all rätt beundrats och hyllats. Många framgångar kan noteras från de c:a 80 årens organiserade seriespel.

Antalet vunna SM-titlar inskränker sig dock till 13 seniortitlar enligt följande:

• 1941 IFK Kristianstad
• 1948 IFK Kristianstad
• 1952 IFK Kristianstad
• 1953 IFK Kristianstad
• 1961 Vikingarnas IF, Helsingborg
• 1966 IS Göta, Helsingborg
• 1967 Vikingarnas IF, Helsingborg
• 1976 Ystads IF
• 1980 LUGI, Lund
• 1981 Vikingarnas IF, Helsingborg
• 1992 Ystads IF
• 2015 IFK Kristianstad
• 2016 IFK Kristianstad

IFK Kristianstad sensationella återkomst som mästarelag, efter 62 år i skymundan, har uppmärksammats inte minst av en stödjande hemmapublik. En fullsatt Kristianstad Arena, har blivit signum för handbollens växande populäritet. Förutom det nationella seriespelet, har även spel i de europeiska cuperna bjudits den trogna supporterskaran.

/Alf Braun
 
IFK Kristianstad. Bild från Idrottsboken 1954.
 
Ystads IF. Bild från Idrottsboken 1977.

Siffror på ryggen

Publicerad 2016-06-08 10:07:00 i Allmänt,

Malmö 1939-04-16. Helge ”Gripen” tar hand om bollen framför den nummerlösa Elfsborgaren. Foto från Malmö Idrottsmuseums fotoarkiv.
 
För oss i dag är det naturligt att spelare i de flesta sporter har siffror på ryggen och dessutom sitt namn på ryggen, fast ibland vet man inte om det är spelarens namn eller sponsorns namn. Så kan det bli. Men det är inte något nytt utan har växt fram under årens lopp.

Den tidigaste kända matchen med tröjnummer spelades American Soccer League när Scullin Steel från St Louis spelade finalmatchen säsongen 1922/1923. Storbritannien som brukade vara först med moderniteter inom sport antog inte numrerade tröjor förrän 1928, då Arsenal och Chelsea spelade de två första ligamatcherna med tröjnummer. Experimentet upprepades till FA-cupfinalen 1933, men istället för att varje lag numrerades från 1 till 11, bar Evertons spelare numren 1-11 och Manchester Citys i nummer 12-22. Evertons målvakt fick äran att bära nummer 1, medan motståndarna Manchester Citys målvakt fick nummer 22. Numrerade tröjor blev dock inte obligatoriskt i brittisk fotboll förrän 1939.

I internationellt spel dök numrerade tröjor upp först 1937 då England mötte Skottland (utan nummer) på Hampden Park. Nästföljande år 1938 spelades VM i Frankrike och då använde flera lag numrerade tröjor, det var dock först i VM 1954 som tröjnummer blev obligatoriskt. Vid EM 1992 i Sverige blev tröjnumren även kompletterades med spelarnas namn.

Hur blev det i Sverige? Det fanns en ”Hövding” i södra delen i Sverige vid namn Eric Persson som både tidigare och senare var en framsynt person och hade förmågan att se framåt. I dag kan de tyckas lite naivt, men på sin tid vållade det stort rabalder. Inför vårpremiären den 16 april 1939 (på den tiden började alltid allsvenskan i mitten av april. Artikelförfattarens kommentar), hade Eric fått sin tröjleverantör att snyggt och elegant sy på siffror på alla tröjor. På så sätt skulle det vara lättare för publiken att känna igen spelarna. Bortalaget skulle bära siffror 1 till 11 och hemmalgat 12 till 22.

Motståndarna i premiärmatchen var Elfsborg som ansåg att det var att utsätta sig till åskådarnas löje genom att bära siffror på ryggen, utan det blev bara spelarna i de nybeställda himmelsblå tröjorna som sprang ut på plan. Efteråt så var kritiken hård i hela Fotbollsverige där de aktiva spelarna ansåg som så. ”Vi kommer att likna cirkusnummer eller nummerhästar. Vår individualitet försvinner och vi blir bara ett nummer i högen”. Men journalister, domare med flera mottog nymodigheten med glädje. Äntligen en åtgärd som underlättade för alla aktörer kring fotbollen. Vem som var målgörare, passningsläggare, vem som fumlade med bollen osv. För domarna blev det lättare att urskilja ”Nisse” från ”Kalle” och se vem som sparkade mest på motståndarbenen. För journalister underlättades deras arbete genom att snabbt konstatera målgörare och passningsläggare samt för publiken att bedöma spelarnas insatser.

Fotbollen är konservativ så det tog sin lilla tid i Sverige innan tröjnumreringen blev obligatorisk och då numrerades de elva spelarna i startuppställningen mellan 1 och 11, numret var därmed knutet till en viss position, det vill säga att centerforwarden hade alltid tröja nummer 9 oavsett vilken spelare som spelade i den positionen för dagen. Detta system användes av Football Association i England fram till 1993 då de introducerade ett nytt system, ett system där samtliga spelare i ett lags trupp tilldelas ett nummer och spelaren använder det tilldelade numret under hela säsongen oavsett på vilken position han eller hon spelar på. Tillhör man en Stockholmsklubb vill man kanske bära 08, eller bära sitt födelseår på ryggen som 99. Vissa nummer väger tyngre än andra som nummer 10, men som gammal målvakt ville jag alltid vara nummer 1!

/Bertil Siberger
 
Malmö 1939-04-16. MFF:s spelare som springer ut på plan är följande: Nr 12 Andreas Nilsson, 14 Karl-Erik Nilsson, 17 George Österlin, 18 Sture Mårtensson, 16 Göte ”Pavlova” Rosengren, 21 John Andersson och 22 Helge ”Gripen" Bengtsson. Foto från Malmö Idrottsmuseums fotoarkiv.
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela