veteranbloggen

Vi är ett gäng idrottstokiga veteraner som berättar om vårt intresse ur olika vinklar. Veteranbloggen startade som ett projekt av Malmö Idrottsmuseum.

Rune Ludvigsson med ont i ryggen

Publicerad 2017-04-24 14:23:00 i Allmänt, Människor jag mött,

Det var Rune som introducerade "Sälen", fråga Anja! 
 
Bengt Rune Erik Ludvigsson föddes den 6 oktober 1922 i Nyed (Värmland), var en av Halmstads bästa målvakter genom tiderna. Somnade stilla in den 21 oktober 2004. Som allsvensk burväktare vaktade han målet för Gårda BK, Helsingborgs IF, IS Halmia och Halmstad BK.

Rune Ludvigsson debuterade i Allsvenskan för göteborgsklubben Gårda BK 1943 och värvades sedan till Helsingborgs IF när Gårda BK lämnat Allsvenskan 1943. Hans sejour i HIF blev kortvarig då han redan efter fyra matcher, två oavgjord och två förluster bröt armen när HIF för första gången förlorade mot Halmstads BK och kom att ersättas av en man vid namn Karl Oskar Svensson. 1944 debuterade han i IS Halmia och spelade allsvenskt sju säsonger i följd för denna klubb. Inför säsongen 1954-55 värvades han till Halmstads BK, där han spelade fram till och med 1958.

Rune Ludvigsson var mycket greppsäker, vilket förenat med hans utomordentliga räckvidd och spänst kom honom att dominera luftrummet. Han var dessutom en modern målvakt i den bemärkelsen, att han högljutt och taktiskt skickligt dirigerade sitt försvar. Rune Ludvigsson var den förste att vinna Hallandspostens dribbler (pris till bäste Halländskfotbollspelare) år1948. Han var internationell en enda gång, i en B-landskamp mot Norge 1947.

Helge Artur Ahlström föddes i Sankt Petri församling i Malmö den 17 mars 1922 och lämnade jordelivet den 31 juli 1989 i samma församling. Trixandet med bollen med hjälp av fötterna var begränsat, men teorin om hur man skall sparka boll var desto större, så Helge satsade istället på en tränarkarriär.

Mellan åren 1947 och 1966 tränade han 17 klubbar samt mellan åren 1959 och 1961 var han ansvarig för Sveriges juniorlandslag i fotboll. Samtidigt var han MKB:s områdesansvarig för bostadsområdet Augustenborg och det var där jag först lärde känna Helge.
 
Lite bättre kontakt fick jag när det första juniorlandslaget skulle formas i juli månad 1959 och tummelplatsen var Hindås träningsanläggning, där cirka 40 stycken ”morgondagare” samlades. Huvudtränare och ansvarig för sammankomsten var Helge Ahlström. Eftersom hans hemvist var Malmö var det naturligt att han transporterade Malmös lovande juniorer till ”Västsveriges Vålådalen”. Det var Lars Lindberg från IFK Malmö och MFF bidrog med Sven Dyberg, Lars Granström samt artikelförfattaren. Färden till Hindås på den tiden tog lång tid så det gällde att fördriva tiden med goda och roliga historier. Då berättade Helge följande historia, en berättelse som jag nästan glömt bort tills jag skulle skiva en fempoängsuppsats i Malmö Högskola regi om Halmstad BK, i ämnet ”Fotbollen i Samhället”. Då dök följande historia eller skröna upp i den del av kroppen som sitter högst upp i huvudet, hjärnan. Säsongen 1954-1955 var Helge tränare och Rune målvakt i Halmstads BK.
Juniortruppen till det första juniorlandslaget 1959. Helge Ahlström sitter som tredje man från höger i rader längst ned. Sidan om Helge sitter "Liston" Söderberg och därefter finns artikelförfattaren.

Vid ett matchtillfälle hittade tränaren Helge Ahlström målvakten Rune liggande på massagebänken och vid frågan, varför han låg där blev svaret:

- Ont i ryggen.

Det var ett par minuter innan domaren skulle blåsa till spel, så vad göra. Ja tänkte Helge, jag kör med ett gammalt hederligt trick, så han tog fram en hundralapp och viftade med den framför Runes ögon, som tog hundralappen och sade:

- Jag ser inte vad det är för något, men det gick över i ryggen.

I marginalen på min uppsats har min handledare Torbjörn Andersson skrivit följande: Tror du historien är sann?
 
Mitt svar var: Det vet jag inte om den är sann eller skröna, men det bästa är att kontakta ämnet själv, Rune Ludvigsson och fråga.

Söndagen den 14 september gjorde FV (Fotbollsföreningens Vänner) en av många trevliga bortalagsmatchresor och denna dag gästade vi Halmstad och dess Bollklubb (resultat 2-2) på Örjans Vall. Väl inkommen på läktaren sektion A rad 7 plats 9 kontaktade jag en vaktmästare och frågade om Rune Ludvigsson fanns på plats. Jo, sa vaktmästaren, han står alltid där uppe i halvlek, och pekade på en bestämd punkt. När domaren sen blåste halvtidssignal, sprang jag med raska steg upp till den utpekade punkten och helt riktigt, där så stod ”ämnet” Rune Ludvigsson. Jag presenterade mig, om målvaktskarriär i MFF, om dagens match, och därefter gick jag till den viktiga frågan. Jag berättade historian om ”ont i ryggen och hundralappen” och frågade, kanske lite försynt, om den var sant eller en bara en skröna. Rune tittade först lite fundersamt på mig, sedan nekade han till sannheten i historien och med ett brett garv sade han: ”Dj-a Helge”. Jag fick stor kram, en vän för livet och hans autograf. Tyvärr så dog han två år senare.
Rune Ludvigsson i IS Halmias mål är besviken när han släpper in MFF:s Gustav Nilssons skott den 2 november 1947. Matchen slutade 1-1. (Foto Idrottsmuseet i Malmö)
 

/Bertil Siberger

En tragisk händelse vid en positiv Fjärran Östern turné.

Publicerad 2016-12-19 09:02:00 i Anrika sportjournalister, Människor jag mött,

Tillbaks igen till MFF:s Fjärran Östern turné 1961, där matcherna började i England, gick vidare till Baghdad och därefter till Teheran. Vi som kom till Irans huvudstad var 16 spelare, Eric Persson, tränaren Nils-Åke ”Kajan” Sandell, tidningen Kvällspostens sportjournalist Thure Isacsson och match-arrangören Maximillian Gold.

Thure och artikelförfattaren satt i Hotell New Plazas lobby och pratade om allt mellan fotboll och livet i allmänhet. Thure hade bestämt träff med Max Gold fören intervju, vilket visade sig bli hans sista. Jag fick stanna kvar och lyssna och Thure håll i pennan.

Max Gold föddes i Wien den 22 november 1900. Han började sin fotbollskarriär i Wiener AF som han lämnade 1922 för Hakoa Wien. Efter ett kort mellanspel 1924 i Makkabi Tallin var han tillbaka i HakoaWien. Vid en turné med sin klubb Hakoa till USA och vid mötet med New York Giants fick amerikanarna ögon på den lille, cirka 1,65 långe ettrige backen och gav honom ett kontrakt på 350 dollar. Han hamnade i laget som var rena Förenta Nationerna. Där fanns spelare från Österrike, Ungern, Italien och Skottland. Han kom tillbaka Österrike 1928 till Wiener AC och året efteråt blev det åter American Soccer League i Hakoa All-Stars. 1921 och spelade två landskamper för Österrike som back och blev två gånger österrikisk mästare. Max berättade följande historier från sin tid i USA.


-Jag minns en match då vi låg under och lagledaren i pausen kom in och sa att vi skulle få 20 dollar
var om det blev seger. Skottarna i gänget blev fullstängt galna. Om någon tog det minsta andhämtningspaus i andra halvlek svor, slog och sparkade de nytt liv i grabben. Ja, vi vann matchen. Vi vågade inget annat för de två skottarna.

-Jag minns även att det kunde hända de mest underliga ting på den tiden. När New York Giants reste till Boston för att spela företogs färden med båt. Resan blev lite enformig och Bostons manager inventerade Giants manager på en stilla tärningspoker. Spellyckan växlade till en början men slutli-gen var det rena natten för Giants-managern. Han bara förlorade. När han vänt ut och in på sina fickor fick han en idé: varför inte satsa spelarna? Det gjorde han.
Före kick off nästa dag upptäckte fem spelare i Giants att de inte fanns med i laguppställningen som satt spikad i omklädningsrummet.

-Men förlåt, men varför skall inte vi spela i dag?

-Visst tusan ska ni spela grabbar sa managern, men var har ni hos oss att göra. Ni spelar ju med Boston nu – visste ni inte det…

Max blev skadad i höger öga. Han opererades och läkaren rekommenderade honom att sluta med fotboll eftersom han miste synen på ögat. Han blev manager för Chicago All Stars. Och det var då, 1931, han på allvar blev biten av managerjobb. Max reste tillbaka till Europa och började arrangera resor för olika fotbollslag. Han håll sig till Europa till en början Fram till den olyckliga dagen, den 17 november1961, hade han arrangerat över 20 långresor, dvs arrangerat fotbollstunéer från Europa till Sydamerika, USA, Australien och Fjärran Östern. Han var världens fotbollsmanager nummer ett.

Max var en ensamvarg. Han litade egentligen bara på sig själv när det gällde ekonomiska ting och hans hobby var pengar. Han hade alltid en affär på gång. Men han var obrottsligt ärlig och aldrig snål. Det var inte själva samlandet av pengar som lockade honom, det var lika mycket själva sporten i att vara etta i affärer.

Fredagen den 17 november 1961 hade Malmö FF spelat 3-3 mot Teherankombinationen Shahin i Teheran. Som brukligt var så var vi på kvällen inbjudna till svenska ambassaden som ambassadören Dick Hichens-Bergström hade anordnat till vår ära. Vid samling för avfärd i hotellets lobby saknades Max, men eftersom han var en ensamvarg och alltid hade affärer på gång så räknade vi med att han skulle ta sig till ambassaden på egen hand. Efter trevligt samkväm på ambassaden återvände truppen till hotellet, men någon Max var inte i lobbyn eller på sitt rum. Eftersom Eric Persson kände till Max punktlighet och noggrannhet blev han förvånad och kontaktade efterhand polismyndigheterna som satte in fullt pådrag, men ingen Max fanns att finna.

Följande dag skulle vårt lån från Örebro Antti Lundgren ta hissen ner från andra våningen, öppnade hissdörren för att stiga in i hissen, men det fanns inte någon hiss att stiga in i. Hissdörren gick att öppna utan att korgen fanns på plats. Antti tittade ner i hisschaktet och där låg Max, som tydligen hade öppnade dörren, tagit ett steg rakt ut i luften. Hissdörrens mekaniska spärr hade inte fungerat, och korgen hade varit stationerad på tredje våningen.

Vid intervjun med Thure Isacsson avslöjade Max, ”att nu var det slut med resandet att mamma hemma i Wien har suttit ensam i många år nog”. Ett dygn senare skulle han forslas död bort från hotellet. Det måste vara ödets bittra ironi att han skulle sluta sina dagar i en hiss tillverkad av Wert-heim-verken i – Wien…

/Bertil Siberger
 

Fotbollen var Max Golds liv. (Sista bilden av Max fotograferad av Thure Isacsson i Teheran)

”Juve” gjorde 35 mål

Publicerad 2016-12-16 09:02:00 i Allmänt, Minnesvärda evenemang, Människor jag mött,

I förbifarten fick jag en fråga om Ystads IF:s allsvenska historia. 

För c:a 35 år sedan fick jag kontakt med två f d YIF-spelare, Alf Lundgren och hans officerskollega Ingemar Lundquist. I den senares klippalbum fanns intressanta matchreferat från debutåtet i allsvenskan, d v s 1940-41. Via Idrottsbladet har matchresultat och målskyttar hittats. Troligtvis skulle en djupdykning i lokalpressens (Aurora och Allehanda) lägg kunna ge kompletterande uppgifter.

16 spelade matcher gav två vinster och två oavgjorda och jumboplatsen betydde nedflyttning:

- Djurgårdens IF    6-6
- Majornas IK (b)  7-15
- SoIK Hellas    6-6
- Majornas IK    7-9
- Göteborgs IK    9-6
- IFK Karlskrona (b)  8-14
- Redbergslids IK    5-7
- IFK Kristianstad (b)  6-8
- IFK Kristianstad    4-10
- SoIK Hellas (b)  3-8
- Stockholms-Flottan  (b) 10-13
- IFK Karlskrona    6-13
- Göteborgs IK (b)  8-9
- Redbergslids IK (b)  6-14
- Djurgårdens IF (b)  2-5
- Stockholms-Flottan    8-7

Målgörarna:

Nilsson, Nils (Hörjel) "Juve"   35
Nilsson, Stellan   11
Fridén, Herbert   10
Grönvall, Torsten   10
Ekberg, John   6
Fredborg, Bertil   5
Andersson, Arne   3
Ekström, Tore   3
Nilsson, Eric "Nilla"   3
Sandéhn, Ove   3
Björkstrand, Hugo   2
Cronborg, Nils   2
Lundquist, Ingemar   2
Wiberg, Lennart   2
Johansson, Gunnar "Jean"   1
Karlsson, John   1
Månsson, Pelle   1
Mårtensson, G ?   1
Nordström, Eric "Trubbis"   0
Pettersson, Gösta   0
Zätterström, Eric   0
  S;a 101

/Alf Braun
 
 

Nils Hörjel, här i utstyrsel från Karlstads BIK. Bilden är hämtad från lagbild i Rekord-Magasinet nummer 48 1945.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela