veteranbloggen

Vi är ett gäng idrottstokiga veteraner som berättar om vårt intresse ur olika vinklar. Veteranbloggen startade som ett projekt av Malmö Idrottsmuseum.

Bildgruppen tar över!

Publicerad 2017-04-25 11:06:00 i Allmänt,

Nu tar veteranbloggen nästa steg i sin utveckling! I ett stort antal inlägg har veteranbloggens skribenter ”Bildgruppen” låtit oss läsare avnjuta spännande, roliga och tänkvärda nedslag ur idrottshistorien.

Nu tar Bildgruppen själva över ansvaret för sin blogg och får själva avgöra inriktning på berättandet. Vi på Malmö Idrottsmuseum kommer givetvis fortsätta stötta och hjälpa till med bloggandet. Vi önskar lycka till och ser fram mot nästa text!

 

/Marcus Marcusson, Malmö Idrottsmuseum

Rune Ludvigsson med ont i ryggen

Publicerad 2017-04-24 14:23:00 i Allmänt, Människor jag mött,

Det var Rune som introducerade "Sälen", fråga Anja! 
 
Bengt Rune Erik Ludvigsson föddes den 6 oktober 1922 i Nyed (Värmland), var en av Halmstads bästa målvakter genom tiderna. Somnade stilla in den 21 oktober 2004. Som allsvensk burväktare vaktade han målet för Gårda BK, Helsingborgs IF, IS Halmia och Halmstad BK.

Rune Ludvigsson debuterade i Allsvenskan för göteborgsklubben Gårda BK 1943 och värvades sedan till Helsingborgs IF när Gårda BK lämnat Allsvenskan 1943. Hans sejour i HIF blev kortvarig då han redan efter fyra matcher, två oavgjord och två förluster bröt armen när HIF för första gången förlorade mot Halmstads BK och kom att ersättas av en man vid namn Karl Oskar Svensson. 1944 debuterade han i IS Halmia och spelade allsvenskt sju säsonger i följd för denna klubb. Inför säsongen 1954-55 värvades han till Halmstads BK, där han spelade fram till och med 1958.

Rune Ludvigsson var mycket greppsäker, vilket förenat med hans utomordentliga räckvidd och spänst kom honom att dominera luftrummet. Han var dessutom en modern målvakt i den bemärkelsen, att han högljutt och taktiskt skickligt dirigerade sitt försvar. Rune Ludvigsson var den förste att vinna Hallandspostens dribbler (pris till bäste Halländskfotbollspelare) år1948. Han var internationell en enda gång, i en B-landskamp mot Norge 1947.

Helge Artur Ahlström föddes i Sankt Petri församling i Malmö den 17 mars 1922 och lämnade jordelivet den 31 juli 1989 i samma församling. Trixandet med bollen med hjälp av fötterna var begränsat, men teorin om hur man skall sparka boll var desto större, så Helge satsade istället på en tränarkarriär.

Mellan åren 1947 och 1966 tränade han 17 klubbar samt mellan åren 1959 och 1961 var han ansvarig för Sveriges juniorlandslag i fotboll. Samtidigt var han MKB:s områdesansvarig för bostadsområdet Augustenborg och det var där jag först lärde känna Helge.
 
Lite bättre kontakt fick jag när det första juniorlandslaget skulle formas i juli månad 1959 och tummelplatsen var Hindås träningsanläggning, där cirka 40 stycken ”morgondagare” samlades. Huvudtränare och ansvarig för sammankomsten var Helge Ahlström. Eftersom hans hemvist var Malmö var det naturligt att han transporterade Malmös lovande juniorer till ”Västsveriges Vålådalen”. Det var Lars Lindberg från IFK Malmö och MFF bidrog med Sven Dyberg, Lars Granström samt artikelförfattaren. Färden till Hindås på den tiden tog lång tid så det gällde att fördriva tiden med goda och roliga historier. Då berättade Helge följande historia, en berättelse som jag nästan glömt bort tills jag skulle skiva en fempoängsuppsats i Malmö Högskola regi om Halmstad BK, i ämnet ”Fotbollen i Samhället”. Då dök följande historia eller skröna upp i den del av kroppen som sitter högst upp i huvudet, hjärnan. Säsongen 1954-1955 var Helge tränare och Rune målvakt i Halmstads BK.
Juniortruppen till det första juniorlandslaget 1959. Helge Ahlström sitter som tredje man från höger i rader längst ned. Sidan om Helge sitter "Liston" Söderberg och därefter finns artikelförfattaren.

Vid ett matchtillfälle hittade tränaren Helge Ahlström målvakten Rune liggande på massagebänken och vid frågan, varför han låg där blev svaret:

- Ont i ryggen.

Det var ett par minuter innan domaren skulle blåsa till spel, så vad göra. Ja tänkte Helge, jag kör med ett gammalt hederligt trick, så han tog fram en hundralapp och viftade med den framför Runes ögon, som tog hundralappen och sade:

- Jag ser inte vad det är för något, men det gick över i ryggen.

I marginalen på min uppsats har min handledare Torbjörn Andersson skrivit följande: Tror du historien är sann?
 
Mitt svar var: Det vet jag inte om den är sann eller skröna, men det bästa är att kontakta ämnet själv, Rune Ludvigsson och fråga.

Söndagen den 14 september gjorde FV (Fotbollsföreningens Vänner) en av många trevliga bortalagsmatchresor och denna dag gästade vi Halmstad och dess Bollklubb (resultat 2-2) på Örjans Vall. Väl inkommen på läktaren sektion A rad 7 plats 9 kontaktade jag en vaktmästare och frågade om Rune Ludvigsson fanns på plats. Jo, sa vaktmästaren, han står alltid där uppe i halvlek, och pekade på en bestämd punkt. När domaren sen blåste halvtidssignal, sprang jag med raska steg upp till den utpekade punkten och helt riktigt, där så stod ”ämnet” Rune Ludvigsson. Jag presenterade mig, om målvaktskarriär i MFF, om dagens match, och därefter gick jag till den viktiga frågan. Jag berättade historian om ”ont i ryggen och hundralappen” och frågade, kanske lite försynt, om den var sant eller en bara en skröna. Rune tittade först lite fundersamt på mig, sedan nekade han till sannheten i historien och med ett brett garv sade han: ”Dj-a Helge”. Jag fick stor kram, en vän för livet och hans autograf. Tyvärr så dog han två år senare.
Rune Ludvigsson i IS Halmias mål är besviken när han släpper in MFF:s Gustav Nilssons skott den 2 november 1947. Matchen slutade 1-1. (Foto Idrottsmuseet i Malmö)
 

/Bertil Siberger

Resa till Brasilien 1950 och VM i fotboll

Publicerad 2017-03-30 09:07:00 i Allmänt, Minnesvärda evenemang,

Vid fotbolls-VM 1930 fanns det bara ett sätt att resa från Europa till Uruguay i Sydamerika. Det var att ta båten, Det var fyra europeiska lag som skulle krossa Atlanten. Belgien, Frankrike, Jugoslavien och Rumänien, inga fotbollsstorheter på den tiden, samt åtta latinamerikanska stater plus USA bildade till slut de 13 slutspelslagen. Porte Verde avseglade den 19 juni från Genua med det rumänska laget ombord. Rumänien var det lag som till slut snabbast hade anmält sitt deltagande och detta berodde på att den store fotbollsentusiasten och blivande kungen Carol bestämt hävdade att lagets nominering helt berodde på hans eminenta fotbollskunnande. Med Porte Verde åkte även fransmännen och belgarna medan det jugoslaviska laget åkte med särskild båt.

När VM i fotboll skulle avgöras i Brasilien 1950 hade ett nytt transportmedel utvecklats, flyget. Det gick att flyga till Sydamerika ifrån Europa. De europeiska lagen (Sverige, Italien, Jugoslavien, Schweiz, Spanien, England) flög över Atlanten med undantag av Italien.

Varför Italien tog båt över berodde på att den 4 maj 1949 kl 17.05 så störtade planet "I-Elche" under inflygning till Turin därför att ena vingen krockade med ett kyrktorn på berget Superga. I flygplanet satt hela "il grande Torinos" mästarlag som så då ledde serie A och alla omkom. Torino fick avluta ligan med sitt juniorlag och även om de förlorade de sista matcherna så utsågs de till den moraliska vinnarna ligan. Katastrofen fick efterverkningar och spred av förklarliga skäl flygrädsla. Storstjärnan Benito Lorenzi och flera andra i VM-truppen vägrade att flyga till Brasilien.

Då beslöts att man skulle ta sig dit via båt. I Genua hade 100 000 människor mött upp för att önska truppen lycka till när den avseglade på fartyget "Sises". Det tog ett par veckor! Under denna tid fick spelarna ytterst bristfällig träning på fartygsdäcket!

Efter några dagar lär man t o m ha saknat bollar för teknikträning. De hade alla hamnat i Atlanten. För att fördriva tiden så blev måltiderna något spelarna såg fram emot och gott om pasta hade de med sig, varför midjemåttet ökade betydligt på de flesta spelarna. Detta ansågs vara en av orsakerna till att regerande världsmästarnationen Italien förlorade inledningsmatchen mot de blivande bronsmedaljörerna Sverige.

Det kan i sammanhanget påpekas. Att den italienska VM-tuppen flög tillbaka från Brasilienturneringen. Landade obemärkt på hemlig militärbas i Italien – för att undvika besvikna supporters mottagning. Bara en italienare tog båten hem – Benito Lorenzi, Interstjärnan.

Sverige använde det moderna transportmedlet flyg för att komma till Brasilien. (Redan 1938 flög det svenska laget, "Mistinguetts Boys" som svenskarna döptes till tack vare sina prydliga kostymer, till VM-slutspelet i Frankrike), och det finns ett par festliga historier om den något flygrädde Nacka Skoglund och hans "bänkgranne" storskämtaren, MFF:aren Stellan Nilsson.

Över alperna på väg ner till Genéve började flygplanet hoppa i luftgroparna men Nacka tröstades av Stellans följande kommentar:
- Det här är ingenting, vänta ska du se när dom fäller in vingarna!
Lite senare under färden reste sig Stellan och lämnade Nacka.
- Var skall du gå? Undrade Nacka nervöst…
- Till uteserveringen på ena vingen, svarade den godmodige Stellan.
Dessa kommentarer hade gynnsam inverkan på Nackas nerver och resten av färden i "molnbilen".
 
Statsrådet och fotbollförbundets ordförande Gunnar Danielsson hurrar för truppen på Brommas flygplats. Det stora äventyret väntar.

/Bertil Siberger

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela