Mål och målvakter
Den 6 november 1632 var det dimmigt i Lützen och lika dimmigt var det den 6 november 1961 i Nottingham, där artikelförfattaren stod kvar med händerna vilande på knäna, tittade ut i dimman innan en vänlig polis kom in på plan, gick bort till utpekade målet och sade: Goalkeeper, follow me.
(Se artilkel,”Matchen? Den kunde ingen se”)
En liknande historia hände julafton 1937 då Vic Woodley i Chelseas mål stod kvar på mållinjen, med händerna villande på knäskydden. Dimman hade tagit över och en polis kom in på plan och bestämt påstod. ”What on earth are you doing here?. The game was stopped a quarter of an hour ago. The field´s completely empty.”
I andra målet stod Sam Bartram som skrev i sin självbiografi, att det var på den gamla onda Londondimmans tid och i andra halvlek började dimman tjockna vid Chelseas målvakt Vic Woodly, och domaren stoppade matchen. Detta beslut gick inte fram till Bertram, som stod kvar i dimman. Efter en stund dök det upp en polis och argt påstod. ”What on earth are you doing here?. The game was stopped a quarter of an hour ago. The field´s completely empty.”
Samma historia, samma match men fast med två olika målvakter, så jag tror att det är en skröna, men min historia är sann. Det står jag för.
“Ja vad i helskotta gör du här?” Det är en standardfråga varje målvakt måste svara på vid flertal tillfälle under en match. Men det är inte alltid han har stått där, ensam och övergiven på planen och vaktat sitt mål. Någon påstod, för att vara en bra fotbollsmålvakt, så måste man vara något tokig. Personen hade nog rätt. Fotbollsmålvakten är den udda figuren i ett fotbollslag. Han får göra utsparkar, insparkar men framför allt, han får använda händerna, i alla fall inom sitt straffområde.
I andra målet stod Sam Bartram som skrev i sin självbiografi, att det var på den gamla onda Londondimmans tid och i andra halvlek började dimman tjockna vid Chelseas målvakt Vic Woodly, och domaren stoppade matchen. Detta beslut gick inte fram till Bertram, som stod kvar i dimman. Efter en stund dök det upp en polis och argt påstod. ”What on earth are you doing here?. The game was stopped a quarter of an hour ago. The field´s completely empty.”
Samma historia, samma match men fast med två olika målvakter, så jag tror att det är en skröna, men min historia är sann. Det står jag för.
“Ja vad i helskotta gör du här?” Det är en standardfråga varje målvakt måste svara på vid flertal tillfälle under en match. Men det är inte alltid han har stått där, ensam och övergiven på planen och vaktat sitt mål. Någon påstod, för att vara en bra fotbollsmålvakt, så måste man vara något tokig. Personen hade nog rätt. Fotbollsmålvakten är den udda figuren i ett fotbollslag. Han får göra utsparkar, insparkar men framför allt, han får använda händerna, i alla fall inom sitt straffområde.
The goalkeeper
Men ”the goalkeeper” fanns inte med Ebernezer Cobb Morleys första utkast till de officiella fotbollsreglerna. Från sitt hem i Barnes i södra London skrev han ned de 14 regler som kom att utgöra grunden till det regelverk som antogs av FA (Fotboll Association) vid deras tredje möte i november 1863. Dessa inledande möten var avgörande för den moderna fotbolls tillblivelse och det var här som ”vår” fotboll och rugbyn skildes åt. Det var särskilt två aktiviteter som Morley ville få bort med sina regler. Den ena var att springa med bollen med händerna, den andra var ”hacking” – (o)vanan att sparka motståndarna på smalbenen. (Den ville Morlye ha bort, men tyvärr så förekommer den fortfarande. Men nu får man i bästa fall frispark för denna regelöverträdelse).
Från början fick vilken spelare som helst boxa undan bollen för att freda målet, under förutsättning att han var den spelare som befann sig längst bak i det egna laget. Men 1870 beslutade FA om speciella målvakter. Regeln ändrades en gång till 1971 då FA slog fast att det var endast målvakten som fick röra bollen med händerna. Däremot fick målvakten ta bollen med händerna på hela den egna planhalvan. Inte förrän 1912 begränsades denna förmån till att gälla endast det egna straffområdet.
Ett utdrag från en svensk regel-och instruktionsbok i början av 1900-talet.
”Antalet spelare bör vara minst elfva på hvardera sidan, med följande fördelning: En spelare ställes midt i målet för att vakta detsamma; denne bör vara en god lyrtagare, som icke låter sig oroa sig; och skulle det visa sig under spelets gång att den utvalde saknar tilltagsenhet och andra ´för en vakt erforderliga egenskaper, bör han ersättas af en annan lämpligare vakt”.
Målet
I FA:s ursprungliga regler fanns det inget om att målstolparna skulle ha en överliggare (ribba). Så de som sköt mot mål hade ingen gräns för hur högt de fick skjuta. Den regel som fanns var att stolparna skulle stå åtta yards (7,32 meter) från varandra. Så i princip fanns det ingen gräns för hur högt man fick skjuta. Men 1865 beslutades att en lina skulle spännas mellan stolparna på en höjd av åtta fot (2,44 meter). Träribban infördes först tio år senare och från och med 1882 var det inte längre tillåtet med lina. ”Ett mål är vunnit då bollen går mellan målstängerna och vidrör marken på andra sidan af dem”.
Fotbollen hade fått klara sig utan målnät tills professor John Alexander Brodie uppfann nätet 1889. När han var och såg Everton spela en match blev han vittne till en diskussion om huruvida bollen hade gått mellan stolparna eller utanför. Det ledde till hans idé om en ”ficka av nät” som skulle fästas i målstolparna. Den första matchen med nät gick nyårsdagen 1981 mellan Nottingham Forest och Bolton Wanderes, fast bara i ena målet! FA gav sitt definitiva godkännande i februari 1892.
Offiside
Först 1902 togs de två linjer bort som tidigare hade gått tvärs över planens hela bredd på 12 respektive 18 yards (10,97 respektive 16,46 meter) avstånd från mållinjen och ersattes av den utformning av straffområdet som finns i dag.
Från de ursprungliga reglerna från 1863 fanns den första offsideregeln med, och liknande regler fanns i andra sporter som gränsade till ”vår” fotboll. Enligt denna offsideregel var alla spelare framför den som sparkade bollen offside, passningar kunde alltså bara gå bakåt. Detta uppmuntrade till ett väldigt dribblande och regeln ändrades 1866 så att den anfallande spelaren måste ha tre motståndare mellan sig och mållinjen (fortfarande ingen målvakt) när en lagkamrat passade bollen. 1925 ändrades regeln så att det skulle vara två spelare (just de, en av spelarna är oftast målvakten) mellan anfallaren och mållinjen.
Straffspark
Straffsparken som företeelse infördes 1891. Den drabbade spelaren fick då skjuta bollen från valfri punkt längs en linje 12 yards (11 m) från mål, och målvakten fick röra sig sex yards ut från mållinjen – det vill säga halvvägs till bollen. Det var en rätt lång sträcka, i synnerhet om målvakten var av den korpulenta typen. Det berättas om burväktare William Foulkner som oftast gick under benämningen ”Fatty” och räddade två straffar i samma match. ”Fatty” var två meter lång och med ett tämligen kraftigt midjemått täckte han större delen av målet när han rusade ut vid straffspark. Den olycklige spelaren som slagit straffarna fick skäll av sin tränare:” Hur kunde båda skotten gå på målvakten?” Den olycklige skyttens svar blev: ”Ja, var skulle jag annars sätta? Det finns inget annat sikta att på”. 1905 bestämdes att målvakten måste stanna på mållinjen vid straffspark.
1912 var ett betydelsefullt år för målvakterna, både på gott och ont. Nu fick de visserligen sin egen klassiska tröjfärg, men de fick även sina befogenheter begränsade. Redan tre år tidigare hade Football League beslutat att målvakterna skulle ha en tröjfärg som avvek från resten av laget. De fick välja på klart rött, blått eller vitt. 1912 utökades listan med grönt, som var betydligt mindre vanligt bland utespelarna och därför snabbt kom att bli den gällande färgen för målvaktströjorna. (Jag minns själv att min idol Kalle Svensson nästan alltid hade grön målvaktströja. Själv hade jag, svart, vit, grå, vinröd, grön, blå, beige och kanske någon färg till.)
Men samtidigt blev målvakterna vingklippta. 51 år efter brytningen från rugbyn fick målvakterna nu bara röra bollen med händerna inom det egna straffområdet och inte som tidigare över den egna planhalvan.
Men ”the goalkeeper” fanns inte med Ebernezer Cobb Morleys första utkast till de officiella fotbollsreglerna. Från sitt hem i Barnes i södra London skrev han ned de 14 regler som kom att utgöra grunden till det regelverk som antogs av FA (Fotboll Association) vid deras tredje möte i november 1863. Dessa inledande möten var avgörande för den moderna fotbolls tillblivelse och det var här som ”vår” fotboll och rugbyn skildes åt. Det var särskilt två aktiviteter som Morley ville få bort med sina regler. Den ena var att springa med bollen med händerna, den andra var ”hacking” – (o)vanan att sparka motståndarna på smalbenen. (Den ville Morlye ha bort, men tyvärr så förekommer den fortfarande. Men nu får man i bästa fall frispark för denna regelöverträdelse).
Från början fick vilken spelare som helst boxa undan bollen för att freda målet, under förutsättning att han var den spelare som befann sig längst bak i det egna laget. Men 1870 beslutade FA om speciella målvakter. Regeln ändrades en gång till 1971 då FA slog fast att det var endast målvakten som fick röra bollen med händerna. Däremot fick målvakten ta bollen med händerna på hela den egna planhalvan. Inte förrän 1912 begränsades denna förmån till att gälla endast det egna straffområdet.
Ett utdrag från en svensk regel-och instruktionsbok i början av 1900-talet.
”Antalet spelare bör vara minst elfva på hvardera sidan, med följande fördelning: En spelare ställes midt i målet för att vakta detsamma; denne bör vara en god lyrtagare, som icke låter sig oroa sig; och skulle det visa sig under spelets gång att den utvalde saknar tilltagsenhet och andra ´för en vakt erforderliga egenskaper, bör han ersättas af en annan lämpligare vakt”.
Målet
I FA:s ursprungliga regler fanns det inget om att målstolparna skulle ha en överliggare (ribba). Så de som sköt mot mål hade ingen gräns för hur högt de fick skjuta. Den regel som fanns var att stolparna skulle stå åtta yards (7,32 meter) från varandra. Så i princip fanns det ingen gräns för hur högt man fick skjuta. Men 1865 beslutades att en lina skulle spännas mellan stolparna på en höjd av åtta fot (2,44 meter). Träribban infördes först tio år senare och från och med 1882 var det inte längre tillåtet med lina. ”Ett mål är vunnit då bollen går mellan målstängerna och vidrör marken på andra sidan af dem”.
Fotbollen hade fått klara sig utan målnät tills professor John Alexander Brodie uppfann nätet 1889. När han var och såg Everton spela en match blev han vittne till en diskussion om huruvida bollen hade gått mellan stolparna eller utanför. Det ledde till hans idé om en ”ficka av nät” som skulle fästas i målstolparna. Den första matchen med nät gick nyårsdagen 1981 mellan Nottingham Forest och Bolton Wanderes, fast bara i ena målet! FA gav sitt definitiva godkännande i februari 1892.
Offiside
Först 1902 togs de två linjer bort som tidigare hade gått tvärs över planens hela bredd på 12 respektive 18 yards (10,97 respektive 16,46 meter) avstånd från mållinjen och ersattes av den utformning av straffområdet som finns i dag.
Från de ursprungliga reglerna från 1863 fanns den första offsideregeln med, och liknande regler fanns i andra sporter som gränsade till ”vår” fotboll. Enligt denna offsideregel var alla spelare framför den som sparkade bollen offside, passningar kunde alltså bara gå bakåt. Detta uppmuntrade till ett väldigt dribblande och regeln ändrades 1866 så att den anfallande spelaren måste ha tre motståndare mellan sig och mållinjen (fortfarande ingen målvakt) när en lagkamrat passade bollen. 1925 ändrades regeln så att det skulle vara två spelare (just de, en av spelarna är oftast målvakten) mellan anfallaren och mållinjen.
Straffspark
Straffsparken som företeelse infördes 1891. Den drabbade spelaren fick då skjuta bollen från valfri punkt längs en linje 12 yards (11 m) från mål, och målvakten fick röra sig sex yards ut från mållinjen – det vill säga halvvägs till bollen. Det var en rätt lång sträcka, i synnerhet om målvakten var av den korpulenta typen. Det berättas om burväktare William Foulkner som oftast gick under benämningen ”Fatty” och räddade två straffar i samma match. ”Fatty” var två meter lång och med ett tämligen kraftigt midjemått täckte han större delen av målet när han rusade ut vid straffspark. Den olycklige spelaren som slagit straffarna fick skäll av sin tränare:” Hur kunde båda skotten gå på målvakten?” Den olycklige skyttens svar blev: ”Ja, var skulle jag annars sätta? Det finns inget annat sikta att på”. 1905 bestämdes att målvakten måste stanna på mållinjen vid straffspark.
1912 var ett betydelsefullt år för målvakterna, både på gott och ont. Nu fick de visserligen sin egen klassiska tröjfärg, men de fick även sina befogenheter begränsade. Redan tre år tidigare hade Football League beslutat att målvakterna skulle ha en tröjfärg som avvek från resten av laget. De fick välja på klart rött, blått eller vitt. 1912 utökades listan med grönt, som var betydligt mindre vanligt bland utespelarna och därför snabbt kom att bli den gällande färgen för målvaktströjorna. (Jag minns själv att min idol Kalle Svensson nästan alltid hade grön målvaktströja. Själv hade jag, svart, vit, grå, vinröd, grön, blå, beige och kanske någon färg till.)
Men samtidigt blev målvakterna vingklippta. 51 år efter brytningen från rugbyn fick målvakterna nu bara röra bollen med händerna inom det egna straffområdet och inte som tidigare över den egna planhalvan.
Straff och målvakten stannade på linjen! (Rune Börjesson Örgryte skjuter straff på MFF:s Bertil Svensson som räddar)
Målvakterna måste stå stilla
På Stamford Bridge i London spelades den 29 april 1922 en tråkig FA-cupfinal där Huddersfield Town besegrade Preston North End med 1-0 efter en tveksam straffspark. I 67 minuten drogs Billy Smith ner precis utanför straffområdet, men domaren Fowler pekade bestämt på straffpunkten. Smith lyckades sätta bollen i mål bakom Prestons glasögonprydde amatörmålvakt James Frederick Mitchell, trots att denne gjorde sitt bästa för att störa straffskytten genom att dansa omkring på mållinjen och vifta med armarna. Det var första gången en FA-cupfinal avgjordes på straff. Till följd av Mitchells krumsprång på linjen infördes en ny regel som sa att målvakterna inte fick röra sig förrän straffsparken var slagen. (Jag har aldrig sett en målvakt som inte har gått för tidigt på en straff, och jag tror att jag själv gjorde det också).
Bakåt till målvakten förbjuds
Inför säsongen1992-1993 stoppade FIFA äntligen en av de värsta former av maskning inom fotbollen genom att ändra reglerna för bakåtspel. Lag som velat fördriva tid hade framtill dess kunnat passa bollen i händerna på egen målvakt. Men nu skulle sådana avsiktliga bakåtpassningar bestraffas med indirekt frispark från den plats där målvakten fångat bollen. Till en början fick regeländringen nästan farsartade följder, med indirekt frispark framme på försvarande lags mållinje, men med tiden har regeln bidragit till ett mer konstruktivt spel och målvakterna har utvecklat sitt spel med fötterna.
Sex-sekunders regeln?
I boken ”Spelregler för fotboll 2016” som ges ut av Svenska Fotbollförbundet, står det under rubriken ”REGEL 12 – OTILLÅTET SPEL OCH OLÄMPLIGT UPPTRÄDANDE” på sidan 111 under följande rubrik, ”Regelbrott begångna av målvakten”.
En målvakt får inte ha bollen under kontroll med sina händer mer än sex sekunder. En målvakt anses ha bollen under kontroll:
• när bollen är mellan målvaktens händer eller målvaktens hand och någon annan yta (t.ex. marken, egen kropp)
• när målvakten håller bollen i sin utsträckta hand
• när målvakten studsar den mot marken eller kastar upp den
”Spelets återupptagande”
• indirekt frispark från den plats där regelbrottet inträffade (se Regel 13 – Frisparkarsplatser)
Hur många målvakter följer denna regel och hur många domare blåser frispark för detta regelbrott.
Detta är ett regelbrott. Svar, ingen! Själv har jag räknat under många matcher och cirka 50% av målvakterna lämnar ut bollen innan denna gräns och övriga 50% begår regelbrott, dvs håller bollen mer än sex sekunder. Räknade sekunder när vår internationella domare Jonas Eriksson dömde, men även han hade ”glömt” eller ”ville inte veta om regeln”. Kan vi lita på dessa, förr klädda i svart, numera lite mer färgglada rättskipare (regelkunniga) som avgör vad som händer på gräs och plast?
Den enda målvakt som artikelförfattaren vet om och sett, är Italiens match Valter Zenga i en landskamp och blev avblåst helt riktigt av denna regel. Han blev arg och det är jag också, varför domarna INTE följer spelregelboken. Avskaffa regeln!
/Bertil Siberger
