veteranbloggen

Vid hemkomsten från OS-guldet i London hyllades alla spelare, ordinarie som reserver. Skåningar på reservbänken var förutom Kalle Svensson ytterspringarna Stellan Nilsson och Egon "Todde" Jönsson. Bl a var den en journalist som gratulerade och frågade Stellan vad det berodde på att guldet blev svenskt varvid Stellan svarade:

- Det var väl inte så konstigt med sådana reserver!

Stellan i ett nötskal!

Stellan Nilsson föddes i Lund den 28 maj 1922 och kom som junior till Malmö FF där han debuterade i A-laget den 25 juli 1940 mot IF Allians. Det blev 336 matcher och 166 mål som vänsterytter i den ljusblå tröjan innan han lämnade amatörlivet för spel i Genoa CFC i Italien och SC de I´Ouest Angers samt Olypique de Marseille i Frankrike. Landslagströjan tog han på sig 17 gånger (43-50) med debut 1943 mot Finland i Helsingfors (1-1).

Sin andra landskamp var den berömda 7-2 vinsten över Ungern i Budapest 1943 där ungrarna var överlägsna i spel och Sverige hade endast sju skott på mål! Garvis Carlsson skriver i sin bok, Raka spåret, att första kvarten var hemsk.

Han slet som ett djur och hans ytterkompis Stellan fick inte en boll eftersom Garvis inte hade någon möjlighet att spela till Stellan. Då kom Stellan fram till Garvis och sade:

Och i samma stil fortsatte matchen, ungrarna sköt i stolpen och svenskarna sköt i mål.

Svensk mästare blev han 3 gånger och lika många cupguld blev det. När det gäller Stellan så finns det ett par historier som måste berättas. Många har förmodligen hört dem förut men ändå kan dessa vara aktuella.

En annan historia kommer från en allsvensk match under 40-talets glansperiod. MFF ledde efter 10 minuter med 2-0 och när Calle Palmér hade bollen vinkade Stellan till honom att han skulle gå ut till honom på hans vänsterkant. Calle trodde att Stellan var arg för att han inte hade fått några bollar, så Calle stannade kvar på mittplanen. Men Stellan fortsatte och vinka, och efter cirka tjugofem minuter vågade Calle sig ut till honom och undrade räddhågad vad han ville.

- Ah, jag bara undrar vad du ska göra i kväll? frågade Stellan.

Lite senare i matchen fick MFF en hörna från vänster. Stellan lade upp bollen på plats, reste sig upp och "informerade" spelkamrater och publik med hög röst:

 

"Stå stilla Börje så jag kan pricka skallen pau daj."

När vår gamle stormålvakt Sigge Lindberg i slutet av 50-talet drabbades av blindhet, säkrades hans framtid med bl a två landskamper mellan Sveriges och Danmarks utlandsproffs. Två landskamper med start i Köpenhamn och med fortsättning i Göteborg. Det blev succé direkt. Men när det blågula ledde med 4-0 i pausen vid den första kampen i Köpenhamn (som artikelförfattaren själv fick glädjen att uppleva), fick historieberättaren och lagledaren Harry Lundahl betänkligheter inför returen. Han uppmanade sina spelare att ta det lugnt, att fortsätta med finliret men att de inte behövde göra mål på v a r j e anfall! Då hördes en röst ifrån ett av omklädningsrummets hörn. Med lugn skånsk stämma undrade vår Stellan följande: "Lagledaren, lagledaren:

 

”Är det tillåtet att skjuta i stolparna?"

Från en allsvensk match under 40-talets glansperiod. MFF ledde efter 10 minuter med 2-0 och när Calle Palmér hade bollen vinkade Stellan till honom att han skulle gå ut till honom på hans vänsterkant. Calle trodde att Stellan var arg för att han inte hade fått några bollar, så Calle stannade kvar på mittplanen. Men Stellan fortsatte och vinka, och efter cirka tjugofem minuter vågade Calle sig ut till honom och undrade räddhågad vad han ville.

- Ah, jag bara undrar vad du ska göra i kväll? frågade Stellan.

Lite senare i matchen fick MFF en hörna från vänster. Stellan lade upp bollen på plats, reste sig upp och "informerade" spelkamrater och publik med hög röst:

 

"Stå stilla Börje så jag kan pricka skallen pau daj."

Efter en match i Halmstad lämnade MFF-spelarna planen, under publikens hånfulla kommentarer. Någon klappade Rosén på huvudet, varpå MFF:aren tittade upp och stötte till en annan åskådare.
När MFF-spelarna satt i omklädningsrummet knackade det på dörren. In steg en reslig man:

- Ni känner förmodligen inte mig. sa han, men jag är polismästare i Halmstad.
- Är det något märkvärdigt? Vi är svenska mästare allihop, svarade Stellan.

Lagkamraten Erik Nilsson var noga med att värma upp, antingen det var träning eller match. Resten av gänget tog det lugnare.
- Ni måste se till att bli varma och hålla värmen, morrade Erik före en match.
Stellan Nilsson blev inte svaret skyldig.

– Okay, Erik. Kan någon stänga fönstret!

Över Alperna 1950, när svenska landslaget flög till Brasilien för att spela VM-fotboll hamnade av någon anledning Stellan och ”Nacka” Skoglund sidan om varandra flygplanet! När de var på väg ner till Genéve började flygplanet hoppa i luftgroparna men flygnovisen Nacka tröstades av Stellans följande kommentar:

– Det här är ingenting, vänta ska du se när dom fäller in vingarna!

Lite senare under färden reste sig Stellan och lämnade Nacka.

– Var skall du gå, undrade Nacka nervöst…
– Till uteserveringen på ena vingen, svarade den godmodige Stellan.

Dessa kommentarer hade gynnsam inverkan på Nackas nerver och resten av färden i "molnbilen”.

Stellan Nilsson lämnade det jordiska den 27 maj 2003, dagen före sin 81-årsdag, men roliga "Stellan-historier" kommer alltid att leva vidare.

/Bertil Siberger