Bollvirtuosen Kjell Rosén
Denna övertekniske (ett uttryck jag hörde som pojke av en äldre gentleman) bollkonstnärs specialitet var att dämpa bollen med ändan, vilket artikelförfattaren aldrig sett någon annan kunna utföra.
Kjell Rosén tecknad av Jan Sederholm, skåning i förskingringen. (Bild från MFF:aren 1946)
Kjell blev uttagen till truppen som skulle representera Sverige i OS-fotboll 1948 i London och Rudolf ”Putte” Kock motiverade uttagningen så här:
De elva bästa spelarna skulle bilda olympialaget, även om någon skulle få spela på "ovan" plats. Bolleleganten Liedholm ut på vänsterkanten som uppbyggare åt "Garvis" och bolltrollaren Rosén som rushig högerytter. Nils Liedholm kommenterade det hela i sin bok "Bollen och jag" med följande:
"I alla händelser kunde jag inte förstå min uttagning som vänsterytter, när jag mottog denna anmärkningsvärda nyhet, men Kock och George Raynor förklarade senare vilka spetsfundigheter de listat ut genom att förvandla Kjell Rosén och mig till yttrar och låta "Garvis" ta hand om vänsterinnerposten:
- Du ska´ ligga något tillbakadraget, Nisse, klargjorde Raynor på sin brutna svenska. I det "no mans land", som då uppstår på din kant, är det meningen att "Garvis" ska´ dyka upp då och då, och så får Gunnar Nordahl och Kjell Rosén ligga på topp med Gunnar Green något bakom."
Rosén blev placerad som högerytter, och som den bollspelare han var så utförde han sitt uppdrag som om han alltid hade rushat omkring på högerkanten. Gunnar Gren skrev i sin bok ”Från Gröna Vallen till Wembly" om första matchen mot Österrike (3-0), som spelades den 2 augusti, på Tottenhams hemmaarena White Hart Line och då började började allvaret.
”Men innan jag hunnit få bollen under full kontroll, hade ett par österrikiska försvarare rusat till och minskade skottvinkeln för mig, varför jag föredrog att avleverera lädret till den snett bakom mig posterande Kjell Rosén, som befann sig i fritt skottläge. Målvakten hade säkert räknat med att Kjell skulle smälla till med hela sin inneboende kraft, men i stället smekte den klipske skåningen till lädret, mjukt och försiktigt som en mor sitt lilla barn, så att det nätt och jämt orkade rulla in vid vänstra stolpen! Den österrikiske målvakten stod fullständigt handfallen och kunde bara konstatera olyckan. Målet var ett av de elegantaste och kallblodigaste jag någonsin sett, och gissa om det väckte glädje i den svenska stugan! Nu ledde vi med 3-0 – bara en kvart kvar.”
Som alla äldre vet och många yngre också blev Sverige Olympiska Mästare med seger över Jugoslavien med 3-1. Då var vi bäst i världen! Vi fotbollsintresserade smågrabbar som följt OS-festen via radioapparaten rusade ut på gatorna, hoppade, tjoade och sjöng följande käcka ramsa till melodin "Papperspolkan".
"Torsten Lindberg Erik Nilsson Bian Rosengren, fram till Kjell Rosén, Kjell Rosén till Gren. Gren han nickar Nordahl skjuter, Nordahl gjorde mål, mål mål mål, mål mål mål, Nordahl gjorde mål"
Det blev två allsvenska guld och tre cupguld under amatörtiden och kronan på verket, olympiskt guld 1948. Denna övertekniske (ett uttryck jag hörde som pojke av en äldre gentleman på Malmö IP) bollkonstnärs speciallitet var att dämpa bollen med ändan, vilket artikelförfattaren aldrig sett någon annan kunna utföra. Han blev professionell spelare 1950 i Torino Calcio och stannade där ett år och fortsatte med två år i Novara Calcio innan han återvände hem till Sverige. Med de amatörbestämmelser som fanns på den tiden fick han inte spela fotboll i Sverige men tränade Höganäs BK 1956-57. Var talangscout i MFF och tränade även flera ungdomslag, samt styrelsemedlem 1968-81. Lämnade oss bollälskare söndagen den 13 juni 1999. Det himmelska laget fick en klar förstärkning på högerkanten.
/Bertil Siberger
