VM 1930 Uruguay
Uruguay önskade och blev tilldelade det första VM-slutspelet i fot¬boll 1930 och alla matcher spelades i Montevideo, Regeringen hade anslagit en halv miljon dollar till ett nytt stadion som fick det passande namnet Estadio Centenario, "Hundraårsminnet", och plats för 100 000 åskådare. Namnet kommer från att det var hundra år sedan landet befriandes från det spanska förtrycket. Det skulle dock visa sig att byggnationen ej skulle bli klar till invigningen utan de åtta första matcherna spelades på andra arenor. Men om hänförelsen i Latinamerika var stor så avtog den snabbt i Europa. För att resa till Montevideo på den tiden, så fanns bara färd¬medlet båt att tillgå, och det tog över två veckor i vardera riktningen. Med spel under tre veckor så skulle de då redan professionaliserade spelarna vara borta i åtta veckor. En annan orsak till att de europeiska nationerna var sparsamma med sina anmälningar var att det italienska förbundet med en ful manöver försökte anordna ett eget inofficiellt "lilla-VM".
Ett fiasko var på gång men räddades till slut genom att det uruguayska förbundet erbjöd bl a att stå för rese-och uppehälleskost¬naderna samt att FIFA till slut kunde övertala fyra europeiska nationer att skicka ett lag till Sydamerika. De fyra europeiska lagen var Belgien, Frankrike, Jugoslavien och Rumänien, inga fotbollsstorheter på den tiden, samt åtta latinameri¬kanska stater plus USA bildade till slut de 13 slutspels¬la¬gen. Porte Verde avseglade den 19 juni från Genua med det rumänska laget ombord. Rumänien var det lag som till slut snabbast hade anmält sitt deltagande och detta berodde på att den store fotbollsentusiasten och blivande kungen Carol bestämt hävdade att lagets nominering helt berodde på hans eminenta fotbollskunnande. Med Porte Verde åkte även fransmännen och belgarna, medan jugoslaverna startade sin resa från Belgrad den 17 juni per tåg. 21 resdagar senare klev man iland i Montevideo. Flera av spelarna hade då flera kilos övervikt. Maten på ”Florida” hade varit god och möjligheterna till träning närmast obefintlig.
Eftersom det var det första världsmästerskapet var det många förstagångshändelser och vi börjar från början. Invigningsmatchen gick den 13 juli på Pocitos-Stadion i Montevideo mellan Frankrike och Mexico och premiärskytt blev den franske vänsterinnern Louise Laurent. Matchen slutade 4-1 till Frankrike. För passningen svarade lagkaptenen Alex Villaplane som 1944 gick en kvalfull död till mötes då han blev skjuten för samröre med nazisterna under franska ockupatio¬nen.
Även den jugoslaviske spelaren sedermera läkaren Milutin Ivkovic men 39 landskamper avrättades under andra världskriget av Gestapo. Hans frispråkiga protester mot ockupation smakten blev för mycket förnazisterna i Belgrad.
Många dramatiska intermezzon inträffade redan i det inledande grupp¬spelet. Bl a så inträffade den första "skandalmatchen" och det var matchen mellan Argentina och Chile som urartade sig till ett rent slagsmål. Det började med att den hårdföre argentinske centerbacken Luisito Monti fällde en chilenare och därefter utbröt ett större hand¬gemäng. Därmed myntades ordspråket som fyra år senare i Italien blev varje mans kommentar. "Där Monti far fram växer aldrig mer gräs".
I matchen Argentina-Frankrike var det den brasilianske domaren Almei¬da Rego som upprörde sinnena hos de förför¬delade fransoserna. Dessa låg under med 1-0 och pressade för kvitte¬ring när domaren blåste av matchen sex (!) minuter för tidigt. Totalt kaos rådde men lagen be¬ordrades till sina respektive omklädningsrum. Efter en kvart kom kontra¬order - ut igen och spela matchen färdig! Men 1-0 stod sig. Argenti¬narna hade fått vila sig och orkade därför motstå stormen (hävdade fransmännen). Starkt ändå av Frankrike, som hade tvingats spela med endast tio man eftersom deras premiärskytt Louise Laurent tidigt blivit skadad av en hård tackling av, just det, Monti, och på den tiden tilläts inte några avbytare. En annan "bråkig" match var matchen mellan Argentina och Mexico som slutade med argentinsk seger med 6-3 och där domaren Ullyses Saucedo blåste för VM-slutspelets första straffspark som mexika¬nen Manuel Rosas omvandlade till ett reduceringsmål. Manuels bror Felipe ingick också i det mexikanska laget och därmed blev dessa det första brödra¬paret i slutspelets historia. Att brödraparet med kamrater kunde göra tre mål berodde stor del på att den Argentinske målvakten Angelo Bossio, som fått smeknamnet "The Elastic Wonder" efter sitt spel i olympiaden 1928, helt hade tappat sin "elasticitet". I nästa match vaktade en rörligare målvakt den argentinska buren.
Finalen spelades mellan de båda latinamerikanska arvfienderna Uruguay och Argentina. Tusentals av argentinska suppor¬trar tog sig med olika typer av "flytetyg" över River de la Plata och redan kl 9 på morgonen var publiken på plats trots att matchen började först kl 14. ¬Många var oroliga för hur publiken skulle uppföra sig, men läktarbrå¬ket avstyrdes genom att visitering utfördes vid vänd¬korsen där många fråntogs skjutvapen, knivar, hem¬gjorda bomber och andra otrevligheter. Innan den långe elegante belgiska domaren John Langenus, iförd slips och knic¬kers (Han tyckte att han hade så smala ben så han ville att de skulle se kraftigare ut i denna variant av golfbyxor), blåste till spel den 30 juli så utkämpades en egen liten kamp mellan de två lagen. Den gick ut på att båda lagen ville spela med sin egen boll. Ingenstans i statuterna stod det skrivet vilken boll som skulle användas. Argentinarna krävde en boll av argentinskt fabrikat, hemmalageten en uruguayansk. Den spansktalande Langenus löste det på ett diplomatiskt sätt. Argentinsk boll i första halvlek, uruguayansk i den andra.
Fialen vann Uruguay med 4-2 och målskyttar förhemmalaget var Pablo Dorado, Pedro Cea, "El Canario" Santos Iriarte¬ och den enarma¬de centern Héctor Castro. Genom en olyckshändelse i ung¬domen hade han fått en del av sin vänstra arm avsågad. Målskyttar för Argentina var Carlos Peucelle och Guillermo Stabile. Det spelades inte någon bronsmatch. USA fick bronset och Jugoslavien tilldömdes fjärde platsen Enligt något luddiga källor så gick bronset till förloraren i semifinalen (USA och Jugoslavien hade förlorat varsin match), som hade det bättre resultatet från turneringen. Här finns dock olika versioner. Enligt en källa så skulle bronsmatchen varit med på spelprogrammet, men Jugoslavien vägrade spel eftersom de var missnöjda med domarinsatsen vid semifinalspelet mot Uruguay. Det var brasilianaren Almei¬da Rego, samma domare som blåste av matchen mellan Argentina och Frankrike. (Enligt experterna så var kvalitén på domarna på mycket låg nivå). Enligt en jugoslavisk spelare fick även Jugoslavien bronset, han själv har medaljen, som han vägrade visa.
Av de profiler som fanns med i detta första VM-slutspel var den allra störste José Leandro Andrade som från sin halvbacksplats dirigerade det uruguayska spelet och var en bollbehandlare av guds nåde. Det uppges att han t o m kunde "dribbla med öronen". En av anledningarna till världsmästerskapet var just Andrade, som tillsammans med Lorenzo Fernandez och Alvaro Gestido bildade "la costilla metallica", dvs järnridån (det var kanske härifrån Churchill 15 år senare hämtade benämningen på vad som skilde väst från öst?), och denna halvbackskedja gav guldlaget både balans och styrka. Skytteligan vanns av argentinaren Stabile, sedermera förbundskapten för Argentina 1958, på åtta mål. Som kuriosa kan nämnas att av de 18 slutspelsmatcherna så slutade ingen oavgjord och den förste VM-spelare som blev utvisad, och under detta VM den ende, var den peruanske lagkaptenen Plásido Galindo.
Avslutningen på mästerskapet blev fotbollsgodis med sur bismak. I Buenes Aires stormades Uruguays ambassad och vandaliserades. Såväl de diplomatiska som fotbollförbindelserna bröts mellan de båda länderna under flera år – idrotten förbrödrar?
Ett fiasko var på gång men räddades till slut genom att det uruguayska förbundet erbjöd bl a att stå för rese-och uppehälleskost¬naderna samt att FIFA till slut kunde övertala fyra europeiska nationer att skicka ett lag till Sydamerika. De fyra europeiska lagen var Belgien, Frankrike, Jugoslavien och Rumänien, inga fotbollsstorheter på den tiden, samt åtta latinameri¬kanska stater plus USA bildade till slut de 13 slutspels¬la¬gen. Porte Verde avseglade den 19 juni från Genua med det rumänska laget ombord. Rumänien var det lag som till slut snabbast hade anmält sitt deltagande och detta berodde på att den store fotbollsentusiasten och blivande kungen Carol bestämt hävdade att lagets nominering helt berodde på hans eminenta fotbollskunnande. Med Porte Verde åkte även fransmännen och belgarna, medan jugoslaverna startade sin resa från Belgrad den 17 juni per tåg. 21 resdagar senare klev man iland i Montevideo. Flera av spelarna hade då flera kilos övervikt. Maten på ”Florida” hade varit god och möjligheterna till träning närmast obefintlig.
Eftersom det var det första världsmästerskapet var det många förstagångshändelser och vi börjar från början. Invigningsmatchen gick den 13 juli på Pocitos-Stadion i Montevideo mellan Frankrike och Mexico och premiärskytt blev den franske vänsterinnern Louise Laurent. Matchen slutade 4-1 till Frankrike. För passningen svarade lagkaptenen Alex Villaplane som 1944 gick en kvalfull död till mötes då han blev skjuten för samröre med nazisterna under franska ockupatio¬nen.
Även den jugoslaviske spelaren sedermera läkaren Milutin Ivkovic men 39 landskamper avrättades under andra världskriget av Gestapo. Hans frispråkiga protester mot ockupation smakten blev för mycket förnazisterna i Belgrad.
Många dramatiska intermezzon inträffade redan i det inledande grupp¬spelet. Bl a så inträffade den första "skandalmatchen" och det var matchen mellan Argentina och Chile som urartade sig till ett rent slagsmål. Det började med att den hårdföre argentinske centerbacken Luisito Monti fällde en chilenare och därefter utbröt ett större hand¬gemäng. Därmed myntades ordspråket som fyra år senare i Italien blev varje mans kommentar. "Där Monti far fram växer aldrig mer gräs".
I matchen Argentina-Frankrike var det den brasilianske domaren Almei¬da Rego som upprörde sinnena hos de förför¬delade fransoserna. Dessa låg under med 1-0 och pressade för kvitte¬ring när domaren blåste av matchen sex (!) minuter för tidigt. Totalt kaos rådde men lagen be¬ordrades till sina respektive omklädningsrum. Efter en kvart kom kontra¬order - ut igen och spela matchen färdig! Men 1-0 stod sig. Argenti¬narna hade fått vila sig och orkade därför motstå stormen (hävdade fransmännen). Starkt ändå av Frankrike, som hade tvingats spela med endast tio man eftersom deras premiärskytt Louise Laurent tidigt blivit skadad av en hård tackling av, just det, Monti, och på den tiden tilläts inte några avbytare. En annan "bråkig" match var matchen mellan Argentina och Mexico som slutade med argentinsk seger med 6-3 och där domaren Ullyses Saucedo blåste för VM-slutspelets första straffspark som mexika¬nen Manuel Rosas omvandlade till ett reduceringsmål. Manuels bror Felipe ingick också i det mexikanska laget och därmed blev dessa det första brödra¬paret i slutspelets historia. Att brödraparet med kamrater kunde göra tre mål berodde stor del på att den Argentinske målvakten Angelo Bossio, som fått smeknamnet "The Elastic Wonder" efter sitt spel i olympiaden 1928, helt hade tappat sin "elasticitet". I nästa match vaktade en rörligare målvakt den argentinska buren.
Finalen spelades mellan de båda latinamerikanska arvfienderna Uruguay och Argentina. Tusentals av argentinska suppor¬trar tog sig med olika typer av "flytetyg" över River de la Plata och redan kl 9 på morgonen var publiken på plats trots att matchen började först kl 14. ¬Många var oroliga för hur publiken skulle uppföra sig, men läktarbrå¬ket avstyrdes genom att visitering utfördes vid vänd¬korsen där många fråntogs skjutvapen, knivar, hem¬gjorda bomber och andra otrevligheter. Innan den långe elegante belgiska domaren John Langenus, iförd slips och knic¬kers (Han tyckte att han hade så smala ben så han ville att de skulle se kraftigare ut i denna variant av golfbyxor), blåste till spel den 30 juli så utkämpades en egen liten kamp mellan de två lagen. Den gick ut på att båda lagen ville spela med sin egen boll. Ingenstans i statuterna stod det skrivet vilken boll som skulle användas. Argentinarna krävde en boll av argentinskt fabrikat, hemmalageten en uruguayansk. Den spansktalande Langenus löste det på ett diplomatiskt sätt. Argentinsk boll i första halvlek, uruguayansk i den andra.
Fialen vann Uruguay med 4-2 och målskyttar förhemmalaget var Pablo Dorado, Pedro Cea, "El Canario" Santos Iriarte¬ och den enarma¬de centern Héctor Castro. Genom en olyckshändelse i ung¬domen hade han fått en del av sin vänstra arm avsågad. Målskyttar för Argentina var Carlos Peucelle och Guillermo Stabile. Det spelades inte någon bronsmatch. USA fick bronset och Jugoslavien tilldömdes fjärde platsen Enligt något luddiga källor så gick bronset till förloraren i semifinalen (USA och Jugoslavien hade förlorat varsin match), som hade det bättre resultatet från turneringen. Här finns dock olika versioner. Enligt en källa så skulle bronsmatchen varit med på spelprogrammet, men Jugoslavien vägrade spel eftersom de var missnöjda med domarinsatsen vid semifinalspelet mot Uruguay. Det var brasilianaren Almei¬da Rego, samma domare som blåste av matchen mellan Argentina och Frankrike. (Enligt experterna så var kvalitén på domarna på mycket låg nivå). Enligt en jugoslavisk spelare fick även Jugoslavien bronset, han själv har medaljen, som han vägrade visa.
Av de profiler som fanns med i detta första VM-slutspel var den allra störste José Leandro Andrade som från sin halvbacksplats dirigerade det uruguayska spelet och var en bollbehandlare av guds nåde. Det uppges att han t o m kunde "dribbla med öronen". En av anledningarna till världsmästerskapet var just Andrade, som tillsammans med Lorenzo Fernandez och Alvaro Gestido bildade "la costilla metallica", dvs järnridån (det var kanske härifrån Churchill 15 år senare hämtade benämningen på vad som skilde väst från öst?), och denna halvbackskedja gav guldlaget både balans och styrka. Skytteligan vanns av argentinaren Stabile, sedermera förbundskapten för Argentina 1958, på åtta mål. Som kuriosa kan nämnas att av de 18 slutspelsmatcherna så slutade ingen oavgjord och den förste VM-spelare som blev utvisad, och under detta VM den ende, var den peruanske lagkaptenen Plásido Galindo.
Avslutningen på mästerskapet blev fotbollsgodis med sur bismak. I Buenes Aires stormades Uruguays ambassad och vandaliserades. Såväl de diplomatiska som fotbollförbindelserna bröts mellan de båda länderna under flera år – idrotten förbrödrar?
Med ett par smågrabbar och lagkaptenerna Manual Ferreira och José Nasazzi i spetsen tar finallagen Estadio Centenarto i besittning.
/Bertil Siberger
