veteranbloggen

Vi är ett gäng idrottstokiga veteraner som berättar om vårt intresse ur olika vinklar. Veteranbloggen startade som ett projekt av Malmö Idrottsmuseum.

Folkrace med hinder

Publicerad 2017-02-23 08:59:00 i Gästinlägg,

När jag berättar om mitt folkraceintresse blir många förvånande och fundersamma. Jag, en akademiker med 3 universitetsexamina, som bor i storstad, som älskar klänningar och att gå på operan. Skulle jag tycka om att kräla i leran i folkracedepån och skruva på trasiga bilar?

Precis så är det. Mitt bilintresse grundar sig i finska gener och en pappa som, efter att ha sett en folkracetävling i Finland, engagerade sig som funktionär redan på den första tävlingen i Sverige, som gick av stapeln i Västerås 1981. Då hade vi hunnit flytta till Surahammar, men även där fanns en folkracebana och ganska snart sprang jag och brorsan runt bland bilarna i depån när pappa jobbade.
Jag minns med glädje stunderna på folkracebanan. Tävlingarna var snabba, krockarna spännande och gemenskapen härlig att uppleva.

Efter gymnasiet flyttade både jag och brorsan till Göteborg och tappade då kontakten med bilsporten. Fokus låg på studier och nya vänner och folkracen glömdes bort i en stad där det fanns så många andra saker att göra. Det kom att dröja drygt 10 år för mig innan jag återknöt kontakten. Då hade jag gift mig med en Volvo-nörd, som kände en folkraceförare, men som själv inte ens varit och sett en tävling. När vi firade vår andra bröllopsdag åkte vi av en slump förbi folkracebanan i Falköping och tro det eller ej, men då var det tävling på gång, så vi stannade till och det var starten på en ny folkrace-era för mig.
En timme in i tävlingen vänder jag mig om till min, numera före detta, make och frågar om inte han är intresserad av att köra. Direkt kom svaret. ”Får jag det?”. Två dagar senare satt vi på vårt favorithak och budade på en krockad BMW, som vi sedan byggde om till folkracebil och så var Team Monstermash igång. Tillsammans kastade vi oss in i folkracelivet, svettades i garaget, svor i depån, hade grillkvällar med likasinnade och njöt för fulla muggar.
De följande åren lade vi väldigt mycket tid och pengar på vår hobby. Aldrig trodde jag att jag skulle tycka att det var helt ok att gå upp före kl 5 på morgonen. Ok, lite gnällig var jag nog, men det var ändå värt det. Dessutom hade jag fått med mig brorsan på tåget igen och han var med som mekaniker på nästan varje tävling under flera säsonger. Det var en härlig tid.

Tyvärr varar inte alla bra saker för evigt. Team Monstermash tog tydligt ställning för HBTQ-rättigheter och antirasism, något som inte sågs med blida ögon i vissa kretsar. Våra bilar med regnbågsflaggan kallades bögbilar och andra folkraceförare och de gjorde allt för att motverka oss, både på och utanför banan. Till slut blev det för mycket för oss och vi drog oss undan från folkracelivet för ett par år sedan. Vi älskar fortfarande folkrace och vi har planer på att återvända. Vi är medvetna om att det nog återigen kommer att bli tufft för oss och att vi kommer att behöva kämpa, inte bara för att vinna, utan också för att sprida kärlek och medmänsklighet, men vår kärlek till folkrace är stor och vi vill inte låta andra hindra oss från att utöva en sport vi älskar.

Så håll utkik, kanske är Team Monstermash tillbaka på banorna redan under 2017!

/Renée Göthberg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela