veteranbloggen

 

Bengt Rune Erik Ludvigsson föddes den 6 oktober 1922 i Nyed (Värmland), var en av Halmstads bästa målvakter genom tiderna. Somnade stilla in den 21 oktober 2004. Som allsvensk burväktare vaktade han målet för Gårda BK, Helsingborgs IF, IS Halmia och Halmstad BK.

Rune Ludvigsson debuterade i Allsvenskan för göteborgsklubben Gårda BK 1943 och värvades sedan till Helsingborgs IF när Gårda BK lämnat Allsvenskan 1943. Hans sejour i HIF blev kortvarig då han redan efter fyra matcher, två oavgjord och två förluster bröt armen när HIF för första gången förlorade mot Halmstads BK och kom att ersättas av en man vid namn Karl Oskar Svensson. 1944 debuterade han i IS Halmia och spelade allsvenskt sju säsonger i följd för denna klubb. Inför säsongen 1954-55 värvades han till Halmstads BK, där han spelade fram till och med 1958.

Rune Ludvigsson var mycket greppsäker, vilket förenat med hans utomordentliga räckvidd och spänst kom honom att dominera luftrummet. Han var dessutom en modern målvakt i den bemärkelsen, att han högljutt och taktiskt skickligt dirigerade sitt försvar. Rune Ludvigsson var den förste att vinna Hallandspostens dribbler (pris till bäste Halländskfotbollspelare) år1948. Han var internationell en enda gång, i en B-landskamp mot Norge 1947.

Helge Artur Ahlström föddes i Sankt Petri församling i Malmö den 17 mars 1922 och lämnade jordelivet den 31 juli 1989 i samma församling. Trixandet med bollen med hjälp av fötterna var begränsat, men teorin om hur man skall sparka boll var desto större, så Helge satsade istället på en tränarkarriär.

Mellan åren 1947 och 1966 tränade han 17 klubbar samt mellan åren 1959 och 1961 var han ansvarig för Sveriges juniorlandslag i fotboll. Samtidigt var han MKB:s områdesansvarig för bostadsområdet Augustenborg och det var där jag först lärde känna Helge.

 

Lite bättre kontakt fick jag när det första juniorlandslaget skulle formas i juli månad 1959 och tummelplatsen var Hindås träningsanläggning, där cirka 40 stycken ”morgondagare” samlades. Huvudtränare och ansvarig för sammankomsten var Helge Ahlström. Eftersom hans hemvist var Malmö var det naturligt att han transporterade Malmös lovande juniorer till ”Västsveriges Vålådalen”. Det var Lars Lindberg från IFK Malmö och MFF bidrog med Sven Dyberg, Lars Granström samt artikelförfattaren. Färden till Hindås på den tiden tog lång tid så det gällde att fördriva tiden med goda och roliga historier. Då berättade Helge följande historia, en berättelse som jag nästan glömt bort tills jag skulle skiva en fempoängsuppsats i Malmö Högskola regi om Halmstad BK, i ämnet ”Fotbollen i Samhället”. Då dök följande historia eller skröna upp i den del av kroppen som sitter högst upp i huvudet, hjärnan. Säsongen 1954-1955 var Helge tränare och Rune målvakt i Halmstads BK.

Vid ett matchtillfälle hittade tränaren Helge Ahlström målvakten Rune liggande på massagebänken och vid frågan, varför han låg där blev svaret:

Det var ett par minuter innan domaren skulle blåsa till spel, så vad göra. Ja tänkte Helge, jag kör med ett gammalt hederligt trick, så han tog fram en hundralapp och viftade med den framför Runes ögon, som tog hundralappen och sade:

- Jag ser inte vad det är för något, men det gick över i ryggen.

I marginalen på min uppsats har min handledare Torbjörn Andersson skrivit följande: Tror du historien är sann?

 

Mitt svar var: Det vet jag inte om den är sann eller skröna, men det bästa är att kontakta ämnet själv, Rune Ludvigsson och fråga.

Söndagen den 14 september gjorde FV (Fotbollsföreningens Vänner) en av många trevliga bortalagsmatchresor och denna dag gästade vi Halmstad och dess Bollklubb (resultat 2-2) på Örjans Vall. Väl inkommen på läktaren sektion A rad 7 plats 9 kontaktade jag en vaktmästare och frågade om Rune Ludvigsson fanns på plats. Jo, sa vaktmästaren, han står alltid där uppe i halvlek, och pekade på en bestämd punkt. När domaren sen blåste halvtidssignal, sprang jag med raska steg upp till den utpekade punkten och helt riktigt, där så stod ”ämnet” Rune Ludvigsson. Jag presenterade mig, om målvaktskarriär i MFF, om dagens match, och därefter gick jag till den viktiga frågan. Jag berättade historian om ”ont i ryggen och hundralappen” och frågade, kanske lite försynt, om den var sant eller en bara en skröna. Rune tittade först lite fundersamt på mig, sedan nekade han till sannheten i historien och med ett brett garv sade han: ”Dj-a Helge”. Jag fick stor kram, en vän för livet och hans autograf. Tyvärr så dog han två år senare.

/Bertil Siberger