Erik från Kulladal
Erik blev min ”kompis”! Erik var en Kulladalare. Kulladal och Eriksfält var två områden söder om Malmö, och en vänlig familj i Kulladal hade tagit hand om Erik som var något efterbliven. Erik cyklade omkring i Malmö och dess omgivning och blev alltid inbjuden på en spontan fotbollsmatch pågar emellan eller när någon småklubb möte någon lokalmotståndare.
Varje match som Erik spelade med Malmögrabbar så blev det alltid straff och Erik skulle så klart skjuta straffen, men just när han skulle träffa bollen med sin vänster, fanns där en tå från någon grabb som puffa bort bollen och Erik missade. Straffen skall gå om tyckte Erik och så blev det. Men samma mönster upprepade sig. Erik sprang fram till bollen och den ”mystiska” tån sparkade undan bollen.
Erik var Kulladalare, med sitt hjärta i Kulladals FF, men någon i klubben hade varit lite taskig mot honom, så konkurrentklubben Eriksfält värvade Erik med en glasspinne och en godispåse. Efter detta så hälsade han aldrig mer på någon Kulladalare.
Han blev ”kompis” med mig vid en juniorlagsmatch på Dekanen när jag vaktade målet, och där jag efter matchen helt socialt pratade med Erik. Efter det så hejade han alltid vilt på mig vid våra ”träffar” vid fotbollsplanen eller vid möte med cykel. Han hade tydligen ett gott minne angående personer och hejade alltid på sina ”kändisar”.
Varje match som Erik spelade med Malmögrabbar så blev det alltid straff och Erik skulle så klart skjuta straffen, men just när han skulle träffa bollen med sin vänster, fanns där en tå från någon grabb som puffa bort bollen och Erik missade. Straffen skall gå om tyckte Erik och så blev det. Men samma mönster upprepade sig. Erik sprang fram till bollen och den ”mystiska” tån sparkade undan bollen.
Erik var Kulladalare, med sitt hjärta i Kulladals FF, men någon i klubben hade varit lite taskig mot honom, så konkurrentklubben Eriksfält värvade Erik med en glasspinne och en godispåse. Efter detta så hälsade han aldrig mer på någon Kulladalare.
Han blev ”kompis” med mig vid en juniorlagsmatch på Dekanen när jag vaktade målet, och där jag efter matchen helt socialt pratade med Erik. Efter det så hejade han alltid vilt på mig vid våra ”träffar” vid fotbollsplanen eller vid möte med cykel. Han hade tydligen ett gott minne angående personer och hejade alltid på sina ”kändisar”.
”Hej MFF:aren” hojtade han i lagom sluddrig ton och mina ironiska kompisar tittade då alltid lite konstigt på mig! Men vadå. Vi var ”kompisar” Erik och jag!
Det var så jag minns Erik min vän. Alltid keps, stor kavaj och grova skor. Ibland hängde tungan ute när han blev trött.
Erik hade en kamrat vid namn Sten och precis som Erik hade han inte alla skruvarna på rätt plats. Kompisarna hade ett speciellt sätt att utöka sin begränsade veckopeng enligt, Kulladalsbon, handbollsspelaren Gösta ”Pallas” Paulsson.
Pallas och ett gäng grabbar hade varit och tränat och när de skulle cykla hem från träningen hade mörkret lägrat sig över Kulladal. Grabbarna slog till sina dynamo, men ingen av cykellamporna gav ifrån sig något ljus vid igångsättande. Alla glödlamporna var borta. Då hördes det mummel bakom ett par träd och Erik samt Sten visade sig, och frågade de förvånade träningskamraterna om de ville köpa glödlampor. Det var dessa oförargliga kufar som hade ”tullat” cykellamporna och nu ville ha en liten peng för att ”sälja” glödlamporna. Pallas och kans kamrater kände mycket väl till de två originalen och skramlade ihop lite pengar för att få tillbaka sina lampor, på ett villkor, att de inte gjorde om det hela. Och vad Pallas vet så hände det inte fler gånger med deras cyklar. Om det hände andras cyklar förtäljer inte historien.
/Bertil Siberger
