veteranbloggen

Redan dryga 30 år innan Sofielunds IF bildades såddes ett frö till fotbollsintresse på söder i Malmö av en engelsk ingenjör på cykelfabriken Humber. Mer eller mindre varaktiga klubbar kom och gick, men när Bollklubben Wasa bildades 1920 var det den första ordnade idrottsföreningen som bildades i trakten. Föreningen höll sig ibland med hela tre lag, vilket emellertid inte kunde spela samtidigt, då klubben endast förfogade över ett sätt fotbollströjor.

1922 började tanken på en ren Sofielundsförening ta fastare form och året efter bildades Sofielunds Idrottsförening (SIF) den 24 februari 1923 och den första styrelsen bestod av Axel Wictorin ordförande, Oscar Lindquist sekreterare, Anton Pettersson kassör, samt Edgar Diebitsch, Arur Hedlund och Gunnar Svensson. Redan från starten var intresset stort och trots de relativa höga medlemsavgifterna (tio kr per år för seniorer och fem kr för juniorer) hade redan efter ett år hundratalet medlemmar sökt sig till föreningen.

E. Diebitsch, A. Pettersson, A.Wictorin, O Lindqust, AQ Hedlund

Förutom fotboll fanns fri idrott och gymnastik med på programmet från början och dessutom tillkom Ping-Pong (bordtennis hette så vid denna tid) efter tre år. Gymnastik och friidrotten försvann bara efter några år medan ping-pong-spelarna snabbt förkovrade sig och tillhörde de bättre i Sydsverige.

Så det blev fotbollen som blev föreningens flaggskepp, fast de första åren spelade man bara vänskapsmatcher och i matcher i serier som de bildade med andra föreningar. Bristen på planer var ett problem även på 1920 talet och de första tre åren var SIF hänvisade till Malmö Lekplats vid Rörsjöparken, ett ganska dåligt alternativ eftersom det saknade omklädningsrum och spelarna efter träning fick tvätta bort svetten till allmän beskådning vid en pump som låg i närheten. Planfrågan fick en lösning när klubben 1926 flyttade till Malmö IP och där fick uppföra en materialbod.

 

Ragnar Persson, Nils Göransson, Gösta Nilsson, Edgar Diebitsch, Gösta Gullberg, Anton Pettersson, Erik Sjögren, Ivar Mårtensson, Gunnar Wictorin, Sigurd Hedlund och Axel Wictorin.

Fem år efter starten började laget nå framgångar med början i sydsvenska serien, men framgångarna gjorde att stadens topplag började plocka de bästa spelarna. 1929 lämnade Helge Lindell Sofielund för IFK Malmö, Tore Linnader lämnade klubben för MBI, och centerhalven Gunnar Martinsson bestämde sig för att spela i MFF.

Stående från vänster: Stig Persson, Göte Jönsson, Gustaf Gullander, Erik Enarsson, Gunnar Svensson, Tore Linnander.
Sittande från vänster: Allan Gullberg, Anders Frank, Kurt Lindström, Hugo Fridén och Allan Eneberg.

Det gick lite upp och ner i skåneserien, men 1937 uppnådde Sofielund då sin ditintills största merit, genom att bli Malmömästare (MM). 1962 vann man över Allians i MM-finalen med profiler som bröderna Kaj och Krister Andersson, söner till John Anderson. Sofielund hade året innan förlorat MM-finalen mot Kirseberg, och samma öde blev det 1963 då motståndarna var Limhamn. Andra profiler i MM-mästarlaget var Inge Tegel (som lämnade Sofielund för spel i IFK Trelleborg) och Rolf Sens (som senare lämnade klubben för spel i IFK Malmö). Innan dess hade kanske den största profilen lämnat sin kvartersklubb, Jan-Inge Sjöstrand, för att vidareutvecklas hos ”di gule”, men fortsättningen mot toppen blev det som ibland händer med bollbegåvningar, tragisk.

 

Stående från vänster: Gunnar Lundqvist tränare, Krister Andersson, Rolf Sens, Sven Nilsson, Inge Tegel, Lars Lood, Bengt Johnsson, Rolf Lindström och Kjell Persson lagledare.
Sittande från vänster: Börje Fridén, Allan Nilsson, Rune Ahlfors, Gert ”Loppan” Holmgren och Kaj Andersson.

Det är många profiler som under årens lopp dragit på sig den mörkblå tröjan med vimpeln på. Enligt de riktiga Sofielundare så är John Andersson den största, trots att han skolades i Malmö FF mellan 1932 till 1940 och spelade 95 och gjorde 29 mål för ”di ljusblåe”. Han kom som 25 åring till Sofielund, där han hade flyttat dit, där han spelade, var tränare, lagledare och styrelsemedlem, som ordförande och kassör bland annat. Naturligtvis fick han utmärkelsen Hedersmedlem i Sofielunds IF.

 

Bland de udda profilerna är sångaren och entertenern Östen Warnebring som spelade i Sofielunds pojklag. Bland annat kommer han ihåg när han blev ombedd att ställa upp i B-laget på Heleneholm. När han såg dom stora grabbarna blev han så rädd att han sprang hem. Men Sofielind blev ändå i fortsättningen hans hjärtas lag. Hans svåger Herbert spelade i klubbens B-lag, cirka tre gånger om året.

 

En annan udda profil var Göte ”Majoren” Larsson som bland annat var tränare och lagledare för Sofielunds ungdomar. Det berättas av grabbarna som bodde i samma hus på Lönngården, att de var livrädda för honom. Inte när han tagit sig ett par klara, för då var han glad och trevlig, utan när han var nykter. Då var han oftast på dåligt humör. Så pågarna i samma hus måste då kalla på sina mödrar, som då fick komma ner på gården och hämta sina vettskrämda söner..

 

Sofielund IF finns fortfarande kvar som förening, även om föreningen spelade sin sista aktiva match 2001 och gamla Sofielundare träffas med jämna mellanrum och pratar om ”gamla goda” tider.


/Bertil Siberger