Människor jag träffat
Genom min hobby – samlandes autografer från Olympiska mästare – har jag träffat en rad intressanta personer.
Den första autografen av en olympisk mästare som jag själv tog var i början av 50-talet. Det var som vanligt fri-idrottstävlingar arrangerade av MAI på gamla idrottsplatsen i Malmö. Jag hade parkerat mig vid starten för 100m och häckloppen.
Där fick jag kontakt med Shirley Strickland (gift de la Hunty) från Australien, som gav sin autograf till mig i mitt autografblock. Efter skrivande klappade hon mig på huvudet och sa ”good luck”. Detta glömmer jag aldrig! Shirley Strickland tog brons 1948, guld 1952 och 1956 på 80m häck för damer.
Vid samma gala fick jag också Herb McKenley, Jamaicas autograf. Han var en ständigt återkommande gäst vid dessa galor, och tillsammans med landsmannen Rhoden dåtidens bästa på 400m.
Under mitten av 80-talet hade jag länge försökt få brevsvar från Finländske guldmedaljören i brottning från 1956 Kyösti Lehtonen, men utan resultat. Under en tjänsteresa till Helsingfors under 80-talet fick jag tillfälle att leta upp honom personligen. Men det var inte lätt – det var porttelefon till lägenheten och ingen svarade på mina anrop. Till sist dök en hyresgäst upp som släppte in mig och viktigast av allt – talade svenska! Jag ringde på Lehtonens dörr, men inget resultat. Då öppnade min ”hjälpare” brevlådan och påkallade Lehtonen att han hade besök. Efter en sund öppnades dörren och en liten man i sliten träningsoverall uppenbarade sig. Han var lindrigt nykter!
Han talade ingen svenska, så det blev inte mycket till samtal. Jag fick se hans guldmedalj, som låg på en bokhylla med några pokaler, i övrigt var det tomt. Spartanskt möblerat och hela atmosfären andades armod och fattigdom. Jag fick mina autografer och begav mig hem till hotellet, som låg precis i närheten. Jag tänkte när jag gick hem på Lehtonen. Här sitter han utslagen ett stenkast från mässhallen där han 30 år tidigare bejublades av en fullsatt hall när han mötte bl.a. Gustav Freij och Olle Anderberg i landskampen mot Sverige. Ibland har idrotten inte några lyckliga slut. Jag tror att Lehtonen gick bort på 90-talet.
Cirkeln slöts när jag tog min senaste guldmedaljör. För några år sedan läste jag i Sydsvenskan att det var ett sim-symposium i Lund. Där skulle bl.a. Shane Gould Australien – 3 OS-guld 1972 – tala. Jag tog mig in och träffade Shane Gould, som visade sig vara en genomtrevlig person. Hon berättade att av alla sina världsrekord var hon mest stolt över det på 200m fritt. Det var också det rekordet som som stod sig längst.
Trevliga möten på olika sätt!
/Per-Axel Olsson
Kyösti Lehtonen i Melbourne 1956-11-22.
Den första autografen av en olympisk mästare som jag själv tog var i början av 50-talet. Det var som vanligt fri-idrottstävlingar arrangerade av MAI på gamla idrottsplatsen i Malmö. Jag hade parkerat mig vid starten för 100m och häckloppen.
Där fick jag kontakt med Shirley Strickland (gift de la Hunty) från Australien, som gav sin autograf till mig i mitt autografblock. Efter skrivande klappade hon mig på huvudet och sa ”good luck”. Detta glömmer jag aldrig! Shirley Strickland tog brons 1948, guld 1952 och 1956 på 80m häck för damer.
Vid samma gala fick jag också Herb McKenley, Jamaicas autograf. Han var en ständigt återkommande gäst vid dessa galor, och tillsammans med landsmannen Rhoden dåtidens bästa på 400m.
Under mitten av 80-talet hade jag länge försökt få brevsvar från Finländske guldmedaljören i brottning från 1956 Kyösti Lehtonen, men utan resultat. Under en tjänsteresa till Helsingfors under 80-talet fick jag tillfälle att leta upp honom personligen. Men det var inte lätt – det var porttelefon till lägenheten och ingen svarade på mina anrop. Till sist dök en hyresgäst upp som släppte in mig och viktigast av allt – talade svenska! Jag ringde på Lehtonens dörr, men inget resultat. Då öppnade min ”hjälpare” brevlådan och påkallade Lehtonen att han hade besök. Efter en sund öppnades dörren och en liten man i sliten träningsoverall uppenbarade sig. Han var lindrigt nykter!
Han talade ingen svenska, så det blev inte mycket till samtal. Jag fick se hans guldmedalj, som låg på en bokhylla med några pokaler, i övrigt var det tomt. Spartanskt möblerat och hela atmosfären andades armod och fattigdom. Jag fick mina autografer och begav mig hem till hotellet, som låg precis i närheten. Jag tänkte när jag gick hem på Lehtonen. Här sitter han utslagen ett stenkast från mässhallen där han 30 år tidigare bejublades av en fullsatt hall när han mötte bl.a. Gustav Freij och Olle Anderberg i landskampen mot Sverige. Ibland har idrotten inte några lyckliga slut. Jag tror att Lehtonen gick bort på 90-talet.
Cirkeln slöts när jag tog min senaste guldmedaljör. För några år sedan läste jag i Sydsvenskan att det var ett sim-symposium i Lund. Där skulle bl.a. Shane Gould Australien – 3 OS-guld 1972 – tala. Jag tog mig in och träffade Shane Gould, som visade sig vara en genomtrevlig person. Hon berättade att av alla sina världsrekord var hon mest stolt över det på 200m fritt. Det var också det rekordet som som stod sig längst.
Trevliga möten på olika sätt!
/Per-Axel Olsson
Kyösti Lehtonen i Melbourne 1956-11-22.
